I

Nedanför Rökneöarna i norra Vättern står en klippa, som heter Skärvesten, och som mitt i vågskummet är gränsmärket mellan svears och göters riken.

Ingenstädes breder sig Vättern ödsligare. Jag ser ingen gård, ingen fiskarkoja, och det kan gå timmar om, innan något segel dyker upp över den tomma vattenspegeln. Den östra stranden, som ovanför Grennas trädgårdar tvärbrant reser sig till betydande höjd, breder sig norr om Omberget till ett lågland, vilket på avstånd blir ett med vattnet. Vid klart väder kan jag urskilja slottet i Vadstena och klosterkyrkan, palmkyrkan, vilken med form av ett helgonskrin höjer sig i synranden som ett blåsvart skär och därför av folket kallas Blåkyrkan. Ibland när vinden är gunstig och stilla tror jag mig höra klockringningen från Vadstena, men alltid så svagt, att jag icke kan avgöra, huruvida det endast är ett spel av min inbillning. De enda bestämda ljud, som nå örat, äro måsarnas skrik och det bubblande vattenplasket. Vätterns fiskar bli gamla, skriver på sjuttonhundratalet Hammarsprästen Daniel Tiselius, ty vattnet är »rent fijnt och utharbetat», och just ordet »utharbetat» är det riktiga, ty varje böljeslag brister sönder i ett oändligt antal små melodiska knackningar liksom av mjuka korkhammare på en glasharmonika. Även med förbundna ögon och utan vetskap om var jag befunne mig, skulle jag genast kunna skilja Vätterns vågplask från alla andra sjöars. Vågorna träffa stranden ojämna och snabba och sjunka tillbaka utan rossling och suckan men med en hel yster liten melodi av kluckande eller sakta småsjungande ljud. Det finns hela tiden en viss återkommande tonskala nedifrån och uppåt, och sedan åter nedåt, men innan den fullt hunnit avslutas, instämmer redan nästa brådskande vågslag. Det gör mig längtande i sinnet, när jag lyssnar till denna sorglöshetens lek. Djupt i det källklara vattnet ser jag de slammiga rullstensblocken och sjöns blånad och de höglänta kusterna föra mina tankar till Odyssevs' örike i det sydliga havet.

Det vilar över Vättern en storhet i linjerna och en ljus öppenhet, som annars sällan möter oss i våra bygder. En enda sommarsky framför solen kan dock plötsligt svartmena hela sjön och komma vågorna att sjuda. Vättern liknar en kvinna, men en häftig och stridslysten, som mitt under sin friska och svala munterhet plötsligt springer upp i vrede. Då avstannar leken och några ögonblick råder tyst väntan. Det finns ingen vind, fast sjögången redan begynt. Närmar sig en skeppare med sin skuta, hänga och slå de slappa seglen, än åt den ena sidan, än åt den andra, allt efter båtens krängningar och styret är så gott som till ingen nytta, så att han måste sticka ut åran. Han ser sig vaket omkring som väntade han försåt från alla sidor och på mitt tillrop svarar han med en torr och ordknapp varning och berättar om virvlar och vattenskott eller andra underjordiska förebud om storm. Allt tätare flocka sig molntapparna framför solen liksom hölle hon dem fast, och vid synranden, just där Visingsö bör ligga, hägrar en rad av dunstbilder, som gestalta sig till en simmande stad med hus och vallar och torn. Jag igenkänner icke det Visingsö, där jag under augustiaftnarna, när ljusen tändas på motsatta stranden, tror mig sitta vid inloppet till Korint och nästan väntar att få se eldflugor i buskarna. Det är icke bara det Visingsö, varifrån bönderna buro Magnus Ladulås' kista över isen och som nu sover på det ödsliga insjöhavet med sin i ruiner fallna högskola och ett drunknat kungaslott vid vardera udden. Det är den urgamla huvudstad, som där borde ha blivit byggd till ett svenskt Moskva, långt avsides från de nya köpmansstäderna vid kusten. Husen tyckas i hägringen stå på pålar ända ut i vattnet, vittrande och sällsamt målade. Hur stilla måste det icke vara där inne på de gräsbevuxna torgen och gatorna, där var brunn skuggas av ett valnötsträd och där konstnärer och lärda med sina papper och böcker vandra kring bland en gammaldags befolkning! Jag kan räkna korsen och helgonbilderna, som glimma på kyrkorna, och flaggan på tornet är icke den blå och gula utan det standar, som Birger Månsson satte i framstammen på sin snäcka, då han drog på korståg mot tavasterna.

Knappt har den dock rest sig, den huvudstad, som vi aldrig byggt, knappt har Visingsstad flutit mig så nära, att jag kan urskilja drakhuvudena på sjöbodarnas gavlar, innan tornen börja luta och husen gå upp i brunaktig rök. Den rullar framåt utefter kusten och ur de rörliga dunstbilderna kan jag efter hand framlocka alla de syner, som rinna mig i hågen. Jag ser bönderna släpa fogden Jösse Eriksson ur Vadstena klosterstuga, på isen nedanför slottet håller en barsk Vasahertig herredag, och när dunsterna slutligen skocka sig till lummiga parker, dansar Aurora Königsmark på Medevi äng. Likväl vet jag hela tiden, att allt detta bara är en lek, vilken söker härma det nyss så bekymmerslösa böljeplaskets nyckfullhet, och att jag i själva verket redan tänker pa något helt annat och sitter väntande, full av längtan och på samma gång nära nog av fruktan. Den första vindilen har redan lagt skepparens skuta på sidan, så att skummet yr, och allt säger mig, att hon nu är i antågande, den stränga gamla kvinnan, som med sitt dok ännu sitter i Vadstena vapen och som är för Vättern vad kung Gösta är för Siljan. Allt som stormen blåser upp, närmar sig hennes skepnad över det askfärgade vattnet och brådstört bärgar jag mitt segel och söker lä bakom Skärvesten.

Från stranden väster om Rökneöarna utskjuter en udde, som har form av en hammare med två hästöron på hjässan. Vid det smala näs, som sammanbinder denna udde med fastlandet, anlade Närkes lagman Ulv Gudmarsson en gård, som blev kallad Ulvshammar. Där uppförde hans hustru fru Birgitta Birgersdotter ett kapell av trä. Under tidernas lopp har det blivit ombyggt, och klarbärsträd och syrener trycka nu sina blommor mot rutorna, men utanför ligger än i dag den sten, vilken den stränga frun betjänade sig av, då hon steg till häst. Hennes namn bor icke lika träget på folkets läppar nu som förr, men ännu i min barndom hörde jag äldre personer i bygden tala om henne nära nog som hade hon ridit sina färde aftonen förut. De berättade, att då hon en gång efter slutad mässa redan hunnit ända till sjöstranden, drog hon sig till minnes, att hon i kyrkan hade hört någon nysa utan att själv tillfoga ett »gudhjälp». Genast red hon tillbaka in i kyrkan ända fram till altaret och uttalade sitt »gudhjälp» med hög röst. De menade nog, att det var ett tecken på hennes stränghet mot sig själv, men nästan beständigt nämnde de henne med bävan. Där hon kastade sitt ridspö, uppsköt genast en lind, och till Vadstena red hon tvärsöver sjön på öppna vattnet. Under höstkvällarna, när ljusterelden gled uteffer vassen och fiskaren böjde sig över båtkanten med hatten djupt neddragen och det sexuddiga spjutet lyft till hugg, utpekade allmogen i vattnet de brinnande hovspåren efter hennes häst. För mig blev hon en skymningssaga, ett spöke, en naturande, om vilken jag helst ville höra talas, när jag satt framför brasan, glödhet om pannan men iskall utefter ryggen. Ännu vid ljusan dag tänkte jag sedan på henne, när jag såg sjön sträcka sina skogiga armar mot söder, där solvägen leder över vattnet bort mot det okända och lockande. Den mörka ryttarinnan och den gåtfulla sjön med sina underjordiska hemligheter, sina kringsvävande syner, sin hastiga vrede, blevo för mig ett och samma väsen. Vätter troddes då på den tiden betyda troll, sjörå, men för mig betydde det ordet Heliga Birgitta.

Aldrig har hon heller kommit mig närmare än en vinterdag i skymningen, då jag ensam befann mig långt ute på isen ända vid Skärvesten. Det var så stark snöyra, att jag ingenting såg av de omgivande stränderna och det blev allt mörkare. Jag kunde icke urskilja något annat än den svarta klippan, vilken i snöyran tycktes få liv och röra sig och kom emot mig som en ryttarinna med pösande kappa. Ovillkorligt tog jag ett steg åt sidan och runt om i blåsten trodde jag mig höra de gamla orden:

- Heliga Birgitta, bed för oss!