Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten där sjöarna slickande slå
jag ville på upprörda vatten se frälsaren leende gå.
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!
Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.
(1919)