Rings drapa

Sitter i högen
högättad hövding,
slagsvärd i sidan,
skölden på arm.
Gångaren gode
gnäggar där inne,
skrapar med gullhov
grundmurad grav.

Nu rider rike
Ring över Bifrost,
sviktar för bördan
bågiga bron.
Upp springa Valhalls
valvdörrar vida;
asarnas händer
hänga i hans.

Tor är ej hemma,
härjar i härnad.
Valfader vinkar
vinbägaren fram.
Ax flätar Frej kring
konungens krona,
Frigg binder blåa
blommor däri.

Brage hin gamle
griper i guldsträng;
stillare susar
sången än förr.
Lyssnande vilar
Vanadis vita
barmen mot bordet,
brinner och hör:

"Högt sjunger svärden
ständigt i hjälmar,
brusande böljor
blodas alltjämt.
Kraften, de gode
gudarnas gåva,
bister som bärsärk
biter i sköld.

Därför var dyre
drotten oss kär, som
stod med sin sköld för
fredliga fält.
Sansade styrkans
skönaste avbild
steg som en offer-
ånga åt skyn.

Ord väljer vittra
Valfader, då han
sitter hos Saga,
Söckvabäcks mö.
Så klungo kungsord,
klara som Mimers
böljor och därhos
djupa som de.

Fridsam förlikar
Forsete tvisten,
domarn vid Urdas
vällande våg.
Så satt å domsten
dyrkade drotten;
blidkade händer
blodhämnden bjöd.

Karg var ej kungen.
Kring sig han strödde
dvärgarnas dag-glans,
drakarnas bädd,
Gåvan gick glad från
givmilda handen,
lätt från hans läppar
lidandets tröst.

Välkommen, vise
Valhalla-arving!
Länge lär Norden
lova ditt namn.
Brage dig hälsar
höviskt med horndryck,
nornornas fridsbud
nerifrån Njord."