Från antiken finnas uppgifter om flera kartor. ### endast fyra breddgradscirklar längdriktigt återgivna. Dock meddelas ingenting om dessa kartors gradnät, varför man har anledning antaga, att sådant helt saknats. För orientering på himlen däremot hade redan tidigt tanken på ett dylikt uppstått. Teorien för såväl den ortografiska som den stereografiska projektionen för detta ändamal tillskrives Hipparkos (160-125 f. Kr.), och den gnomoniska projektionen föres pa samma sätt tillbaka ända till Thales (640-548 f. Kr.), "en av Greklands sju vise". Av Kaarkos från Messina (350-290 f. Kr.) lära en meridian och en breddgradscirkel hava föreslagits såsom axlar i ett koordinatsystem för orientering även på jordytan. Såsom den vetenskapliga kartografiens grundläggare nämnes en viss Marinus från Tyrus i första århundradet efter Kristus. Av dennes hand finnas visserligen inga skrifter bevarade till vår tid, men han är enligt Ptolemaus (andra årh. efter Kr.) upphovsman till åtminstone den rektangulära plattkartan. Ptolemaus själv har icke heller efterlämnat några kartor, men i hans berömda geografiska arbete föreslås två olika projektioner till avbildning av jordytan: direkt konisk och ännu en konisk projektion, till sin anläggning delvis identisk med Bonnes,
Under medeltiden konstruerades mycket få kartor. De som understundom finnas i munkarnas arbeten, sakna gradnät och äro i allmänhet av ringa värde. Araberna, som under medeltidens senare skeden voro de enda verkliga geograferna, tyckas ha varit tämligen främmande för kartbegreppet. Dock anträffade Vasco Da Gama i Melinde en plattkarta, använd som sjökort. Medeltidens kanske ryktbaraste kartverk, Toscanellis världskarta av år 1474, antages hava varit konstruerad såsom plattkarta, och i Ptolemaus-upplagorna av 1478 och 1482 finnas dels kartor, upprättade efter Ptolemai anvisningar, dels utkast med konvergerande meridianer och räta breddgradslinjer, tillskrivna Nicolaus Germanus och sedermera flitigt använda. Ett särskilt omnämnande förtjana de s. k. portulanerna, loxodromiska sjökort, gjorda efter sjömäns uppgifter med noggrant angivande av riktning och avstånd till olika platser från till sitt läge kända dylika. Dessa kartor sakna naturligtvis gradnät.
Först med renässansen och i samband med de stora geografiska upptäckterna gjordes nya kartor i massa. Redan vid 1500-talets inbrott började allmänt de stereografiska projektionerna konstrueras och beräknas, t. ex. av Joh. Ruysch 1508 och Petrus Apianus 1512. Den sistnämnde konstruerade även andra gradnätssystem vilka tillsammans med av hans samtida, Henricus Glareanus, uppgjorda utkast, äro föregangare till den långt senare framkomna globularprojektionen. Redan 1502 framlade den tyske matematikern Stab förslag till hjärtformiga projektioner, något senare, 1514, behandlade även av hans kollega Werner, vilken också beräknade en stereografisk horisontalprojektion för Nürnbergs horisont. Den stereografiska ekvatorialprojektionen konstruerades 1540 av holländaren Gemma Frisius, en vän och samtida till Mercator. Den av Ptolemäus föreslagna koniska projektionen med längdriktiga breddgradscirklar utvecklades närmare av Bernhardus Sylvanus, som 1511 konstruerade densamma med tolv längdriktiga breddgradscirklar i stället för fyra. Redan 1507 utkom en atlas av Marcus Benfventanus och Joh. Cotta med en skärande konisk projektion (konspetsen belägen i polen), och 1524 framträdde Giovanni Vespucci med den mittavståndsriktiga azimutala projektionen.
1500-talets största namn på kartkonstruktionens omrade är dock Gerhard Mercators (1512 1594). År 1559 framförde han den vinkelriktiga cylinderprojektionen, som erhållit hans namn men möjligen konstruerats ett halvt sekel tidigare, och tio år senare använde han för återgivande av polartrakterna den mittavståndsriktiga azimutala projektionen. År 1578 konstruerade han en vårldskarta i Ptolemai ###ga kägelprojektion, och samma år framkom fransmannen C. F. Cassini Dr: THURY med den transversala plattkartan,
### i dennes arbete, varvid han dock gjorde alla breddgradscirklar ekvidistanta, något som medförde ytriktighet och full identitet med Bonnes projektion. I en efter Mercators död utgiven upplaga av hans atlas (1606) förekomma kartor även i den sedermera av Sanson beräknade ytriktiga projektionen. Mercators största betydelse ligger naturligtvis i offentliggörandet av den ännu på många områden dominerande vinkelriktiga cylinderprojektionen vars matematiska beräkning han egendomligt nog aldrig meddelade. Densamma analyserades matematiskt av engelsmannen Edward Wright 1594.
1600-talet markerar i allmänhet ett stillestånd i kartprojektionernas historia. Av nya sådana konstruerades globularprojektionen av G. B. Nicolosi (1660), varjämte för stjärnkartor den gnomoniska projektionen började användas. 1650 beräknade och konstruerade Nicolas Sanson den efter honom benämnda men redan förut av Mercator använda projektionen.
Under 1700-talets förra hälft dominerade i kartböckerna de stereografiska projektionerna, vilka matematiskt behandlades av tyskarna Kästner, Hase och Tobias Mayer. Den franske astronomen J. N. Delisi# konstruerade 1745 sin skärande längd
### (1809) använd av tysken Soldner för generalstabskartor över Bayern. Rigobert Bonne beräknade och använde 1752 första gången den projektion, som fått sitt namn efter honom. För detta ändamål utgick han emellertid icke såsom sina föregangare (Bernhardus, Sylvanus och Mercator) från Ptolemai uppslag, utan uppställde själv helt och hållet projektionens princip, vadan densamma ej utan skäl bar hans namn. Den engelske astronomen Flamsteed började 1729 för himmels##nor använda den av Sanson beräknade projektionen, varför denna i regel uppkallas efter båda dessa vetenskapsmän.
Den främste kartkonstruktören under 1700-talet är elsassaren G. Lambert (1728-1777), vilken 1772 i sitt klassiska arbete "Beyträge zum Gebrauche der Mathematik" utredde ytriktighetens problem och framlade de efter författaren uppkallade ytriktiga azimutala, kägel- och cylinderprojektionerna jämte hithörande matematiska analys. I samma verk diskuterade Lambert också de vinkelriktiga kägel-, cylinder- och azimutala projektionerna, av vilka dock endast den förstnämnda är hans uppfinning, jämte den vinkelriktiga cirkelprojektionen.
En polykonisk projektion konstruerades ar 1800 av H#risson. 1805 framlade Albers sin ytriktiga koniska och Mollweide sin ytriktiga konventionella cylinderprojektion. Polyederprojektionen användes första gången 1840 för en generalstabskarta över Preussen. Redan 1808 framkom Textor med förslag att för avbildning av områden, utsträckta i ortodromens riktning, använda snedaxliga cylinderprojektioner, planer, som dock på grund av konstruktiva och andra svårigheter först i våra dagar börjat realiseras. 1825 analyserade C. F. Gauss utförligt de vinkelriktiga projektionerna, främst kägelprojektionerna. Mollweides projektion fick allmännare användning först sedan Jaques Babinet 1857 framdragit den ur glömskan; den kallas också ibland Mollweide Babinets projektion.
Av nyare projektioner, som sedan 1800 talets mitt konstruerats, märkas en av Neil modifierad globularprojektion (1852) samt Ha###ers ytriktiga planisfär (1892), den senare dock föregången av Aitows mindre lyckade försök i samma riktning. Under de sista årtiondena har Lamberts förslag att avbilda hela jordytan inorn en cirkel upptagits av amerikanaren Van Der Grinten, varjämte nya konstruktioner föreslagits av tyskarna Eckert, Schjerning, Breussing m. fl.
I allmänhet kan man säga, att kartprojektionernas historia löper parallellt med geografiens historia, företer samma glansperioder och samma tider av relativt stillestånd som den. De uppslag antiken givit, fullföljdes icke under medeltiden utan råkade till och med i fullständig glömska. Först samtidigt med de stora geografiska upptäckterna återupptogs arbetet på nytt, och 1500-talets början inleder en helt ny period i fråga om nykonstruktioner - en period, som med kortare och längre avbrott fortsätter till 1700-talets slut. De sista hundra åren ha visserligen sett ett antal nya projektioner framkomma, men huvudvikten har dock så småningom överflyttats till den matematiska diskussionen av projektionernas fel och förde]ar, och läran om kartprojektionerna har delvis lagts på en annan bog. Bland män, som härvid ##lagt stora förtjänster, må utom en del förut nämnda framhållas fransmannen A. T#ssor och tyskarna E. Hammer, K. Zöppri##, Max Eckert, A. Bludau och W. Behrmann.
### Vad projektionerna tillhöra det sista halvseklet.
###I A. E Nordenskiöld förmodar (i sin facsimileatlas 1889), att de till sin anläggning ursprungligen varit plattkaltor, men att gradnätet fått vika för de ## användningen vida viktigare loxodromerna