Den 8 juli 1319 lågo ännu alla stenarna kvar på sin plats. Den flata kungsstenen var genom inkilade skärvor något höjd över marken. Minnesstenar kvarstodo också från forna val med inhuggna kungabilder, kronor, runor och munkskrift.
Det var en svår dag för maskrosornas fjäderbollar och alla andra ängsblommor, som tusenvis lyste i gräset. Både skinnskor och träskor och hästskor trampade och skrapade, och till sist fanns det knappt minsta strå på ängen, som inte fick spörja, att det den dagen var kungaval. Vid björkdungen bryntes hela oxar på spett, och ölfatet stacks upp, så att de hungriga och törstiga fingo styrka sig.
Äntligen blev det stilla. Birger Persson från Finnstad, upplänningarnas lagman, steg fram. Han var följd av lagmän från rikets andra trakter, och var lagman hade med sig tolv förståndiga bondemän.
»Fritt må envar av er», begynte han, »uppropa den, som han helst vill taga till konung. Därtill är den värdig, som besinnar menige mans bästa och kan försvara rikets ära. Har någon kungason eller kungafrände sådana dygder, må vi väl först tänka på honom. Vem av er minns inte ännu den ridderliga hertig Erik, som dog hungersdöden i fängelset, innan vi hunno befria honom. Här framför mig står hans treåriga son, Magnus. Höj honom över era huvud! På mödernet är han arvboren till Norges rike. Välj honom, och han blir en av de mäktigaste konungarna i våra tider!»
Ett rop av enhälligt bifall skallade över ängen, och Mats Kättilmundsson sprang upp på kungsstenen med den späda gossen pa armen. Han höll hans fingrar utbredda över några reliker från helge Eriks skrin. »Det är min heliga ed», lovade han i gossens namn med vitt ljudande stämma, »att jag skall älska Gud, förbli min allmoge trogen, nedtrycka all vrångvisa och skydda de stilla, som i ro och laglydnad vilja leva för sig. Ingen, som ej därtill är villig, skall jag tvinga till härfärd utanför landamäret, och jag skall hålla kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid, hemfrid. Så sant mig Gud hjälpe och helge Erik!»
Lagmännen lyfte då händerna och svuro trohetseden, och herr Mats höjde treåringen över menighetens huvud. Då fanns där inte längre ett torrt öga, ty gossen liknade den sörjda hertigen. Alla ville fram och hylla honom, både språksamma sörmlänningar och långskäggiga smålänningar. Magnus blev skrämd, och hörjade snyfta, men herr Mats tryckte honom till sitt brynjeklädda bröst och strök honom genom lockarna. »Skall du sörja, du lilla», sade han, »du, som är den lyckligaste i Norden.» Då blev Magnus lugnare, ty han var redan van vid slika famntag av stålsmidda riddare.
Så gott herrarna kunde, höllo de det gyllne äpplet i hans ena hand och i den andra det tunga, lutande svärdet. De små fingertottarna räckte knappt halvvägs om fästet.
När hyllningen var över, blev det lekar och lustighet, och flitigt dracks hertig Eriks minne. Sedan drogo skarorna hemåt. Då ljöd redan klockringningen från Uppsala, där ärkebiskopen mottog konungen i den av makt och härlighet strålande kyrkan.
På vägen, som vid Varberg slingrar utmed Hallands strandklippor, red ofta en ståtlig riddare med sin unga husfru. Han hette Knut Porse, och hans orädda följeslagerska var konungens mor, den unga hertiginnan Ingeborg Håkansdotter. Porse hade stigit högt i hennes vänskap, och slutligen hade hon givit honom sin hand och lagt undan änkedoket. Oförväget sprängde de fram mellan törnsnår och stenar. Under tiden talade de om sina strider med de mäktiga herrarna, som drogo kring på alla stigar med sina storflockar och plundrade och ställde till ofrid.
»Det råder ingen ordning i ett land, som skall styras av ett barn», sade hon en gång och ryckte till sig kappan, som fastnat på en törnbuske. »Hertig Erik drömde om att bygga sig ett eget rike härnere på de västra kusterna, och den tanken blir mig för var stund allt kärare.»
När de kommo hem igen till sitt slott i Varberg, tändes vaxljusen, och hovet samlades. Men mitt under måltiden reste hon sig grubblande och stängde in sig i tornet med Porse för att rådslå. Från bänken vid spiseln berättade hon om sin far, kung Håkan i Norge, och om hur vist han styrt sitt land, när han levde. Liksom för att slå bort tankarna läste hon utantill den vackra sagan om Blanzeflor, som hennes mor hade lärt henne. Men när hon hade hunnit ett stycke, tappade hon bort meningen och stödde pannan i händerna. »Nej», utbrast hon, »jag är inte som mor. Jag har ingen glädje av en saga. Giv mig makt och land!»
Porse stod vid bordet och ögnade i ett nypräntat lånebrev. »Din arma son», sade han, »föddes inte under någon lycklig stjärna, fast folket skriade så högt på Mora äng. Guldkrona över fattigdom! Folkungarnas överdåd och fejder ha gjort det tomt i påsar och skrin, och svultna riddare äro farliga. Nu vore rätta stunden att samla de hungriga vargarna. Ack, att jag hade tusen blanka rustningar!» Under lånebrevet tryckte han, medan han talade, helt trotsigt den stora norska riksklät~an, som hertiginnan hade i sitt förvar.
Snart blevo dock ljusen i borgen tända till helt annat än glada fester. Munkar ställde sig i trapporna och i en lång rad över gården, och de mumlade böner under sina neddragna huvor. På båren, som lyftes ut, låg hertiginnans älskade Porse kall och blek, oförmodat träffad av sjukdom och en bråd död. Baneret, som skulle ha fladdrat över hans drömda här, hängde tungt och slappt kring stången, och framför liktåget red en svart ryttare. I handen höll han Porses svärd med udden nedåt, det svärd, som skulle ha erövrat en kungakrona.
För andra gången i sitt liv bar hertiginnan nu änkedräkt, när hon kom ridande på stranden med sina tysta svenner. Nedanför vägen stupade de vitaktiga klipporna, och havet fradgade och sjöng. Det var soligt och stormigt. Hon tänkte på sin ungdom bland hjälmbuskar och lansar och fängelser. Ovanför åkrarna på andra sidan vägen reste sig Hallands underligt kullriga bergsbildningar som svartgrå flockar av botgörerskor och änkor. Hon tyckte, att de rörde sig och följde med, allteftersom hon färdades framåt, och hon frågade sig, vad det månne varslade.
Framför i sadeln sutto de två små söner, som hon haft med Porse. »0m bara de få leva!» snyftade hon och tryckte dem till sig under kappan. »Helgonen hjälpe mig, ensamma!» Så blev hon åter rak och stolt.
När Magnus var nitton år, red han, som sed var, sin eriksgata rättsols genom landet. Det måste ske vintertiden, då det gick att färdas på isarna.
I Sörmland lågo sjöarna så tätt, att han mellan de avlövade ekdungarna ibland kunde räkna ända till fyra på en gång. Sedan bredde sig nedanför Kolmården en solig slättbygd, och östgötarna kommo ut från sina rika gårdar, stadiga och säkra, och bjödo på välfägnad. De voro nyfikna att få se på hans drottning, den unga Blanka av Namur, som han nyss hade äktat på Bohus' slott.
Hon hade mycket att styra med sina slöjor och knypplingar. Småtärnorna måste oupphörligt ned från hästarna för att hjälpa henne. »Ska ho inte smake på den rare maten?» frågade bondhustrurna och vände sig till Magnus, när de märkte, att hon ännu knappt förstod ett ord av deras språk. »Giv ni mig i hennes ställe», svarade Magnus fridsamt och godmodigt, där han satt på hästen med runda barnkinder. Håret föll ned under kronan i yviga bubblor. Just så ville östgötarna ha sin konung.
Men snart började vägen att brant stiga över Holaveden, och det blåste upp till snöstorm. Månghundraåriga askar bredde sitt grenverk över heliga offerkällor. Nederst vid grenarna hängde kryckor och kors, men högre upp dödade vargar och hökar. Ur en brusten stam framblickade en invuxen, nästan gömd Mariabild, kransad med lingonris, och vita getter stodo uppklättrade på gravkummel och stenrör. Nedanför klyftorna gungade och klingade isflaken på Vättern. På avstånd hördes redan spelet från smålänningarna, som kommo för att möta konungen, anförda av lagmannen i Tiohärad, men det var omöjligt att se dem för snöyran. Snön stack och sved som nålar, och riddarnas fjäderbuskar strökos bakåt över hjälmarna. Men Blanka glömde sina slöjor och slog upp manteln, sa att blåsten fritt fick susa om henne. Hon hade ännu så mycken värme kvar i blodet från sitt sydliga hem, att han inte kunde frysa, fast snön låg som en vit ullmössa på det mörka håret.
Magnus knäppte händerna och bad högt i stormen om kraft att alltid löna ont med gott. Hans häst hade stannat framför en liten offerkyrka, som var rest vid en källa. Det var ett tingsställe. I en kedja hängde vid väggen några svartnade trätavlor, ristade med gamla lagrunor. »De mäktiga ha förglömt, vad hävdvunnen rätt bjuder» sade han till bönderna, när de hunnit fram. »Men jag skall gå till råds med er och lyssna till era önskningar, och jag skall låta samla de olika, gamla landskapslagarna, så att vi få en lag och ett tungomål.»
Smålänningarna följde honom runt Vättern, och nu mötte västgötarna. »Röer äst tu i suna som e blomst», sade de till drottningen och lovade att riktigt hälsa henne på bröllopsvis. Därmed gingo de upp i klockstaplarna och spelade på klockorna med små stenar, som de höllo i händerna. Det kimmade helt lustigt och glatt i det klarnade vintervädret. Mellan kullarna framlyste med stilla helgd de uråldriga kyrkorna från den äldsta kristna tiden.
Slutligen ljöd från Skara den berömda klockan Cantabona, och alla i konungens följe gjorde korstecknet. När han sedan stod i sin blå mantel i domkyrkan, gav han det löftet: »Till ro för min faders och farbroders själar skall ingen man eller kvinna här längre få vara träl eller kallas så. Såsom Gud frälst oss, har han också frälst trälarna.»
Över den öde Tiveden gick färden till närkingar och västmän, och vid Sagån väntade upplänningarna med sin lagman. Birger Persson från Finnstad låg redan i sin grav i Uppsala, men hans son, herr Israel, var lagman och stod allvarlig vid sitt riddarsvärd. Skinnklädda lapphövdingar hade också infunnit sig från sina avlägsna fjäll. Med den förnäma sirlighet och det egendomligt behagfulla leende, som adlar minsta åtbörd hos detta gamla folk, hälsade de kungaparet.
»Magnus, ditt rike är vidsträckt och fagert», sade drottningen, när hon åter satt i Stockholms slott och vilade sig mot bänkdynorna. »Och ändå har du bara ridit i en liten ring mitt inne i landet», svarade han. »Vårt rike, det räcker från Ladogasjön över Österhavet och Sverige och norska fjällen ända till Västerhavet och från Skånes kust till Ishavet.» Då hon ändå inte kunde fatta, hur stort det var, vinkade han fram en predikarmunk, som hette Asmundus. Munken var en god skidlöpare och stark och oförskräckt, men också mycket lärd. »Du vill, att jag skall beskriva ditt rike, konung», sade Asmundus. »I dag skulle jag inte kunna det, men låt mig få tid på mig. Jag skall följa utefter alla gränsmärken och rågångar och segla utmed alla kuster, ända till dess jag har färdats hela ditt rike runt. Då kommer jag tillbaka hit, och då först kan jag beskriva för din drottning de bygder och obygder, som du har att råda över. Guds fred! Jag beger mig nu åstad.»
Det gick ett år och flera år, men ännu hördes ingenting från Asmundus. »En så mäktig konung som du, Magnus, skall också ha ett strålande hov», sade under tiden drottningen glatt. Hennes veckrika och släpande dräkt böljade om henne som en guldvåg. Magnus kramade förläget nyckeln till sin tomma skattkista, men han kunde inte neka henne något.
Livlig, pratsam och vacker knäböjde hon bredvid honom under mässan och tänkte på sina hermelinskappor och pärlkedjor, medan hon korsade sig. Ibland spratt hon till, när hon bortom ljuslågorna mötte två stränga och varnande ögon. »Fru Birgitta är vred på oss», viskade hon. Men så snart den fromma sången var sjungen, ilade hon bort till Birgitta med ett litet relikskrin eller någon annan gåva. »Livet är så kort, och vi äro unga», stammade hon. »Kära fränka, var inte för sträng mot oss!» Birgitta såg milt på henne och svarade: »Allt vad Folkungarna förbrutit, det kommer Magnus att få sona. Stackars lilla hjärta, lär dig i tid att bära törnet!»
Birgitta var nu gift med Ulv Gudmarsson. Men hon blev allt mer allvarlig, och hovfolket började frukta och hata henne. Då tog hon pilgrimsstaven och vandrade på bergsstigarna till helge Olovs skrin i Nidaros och slutligen till ännu avlägsnare vallfartsorter. Munkar och huspräster berättade om hennes resor för Blanka, som knappt hörde på, där hon trippade omkring på det blomsterströdda golvet och dansade vid harpor och lutor.
När Birgitta kom tillbaka, hade hon ett grovt rep om livet, och tagelskjortan stack upp vid halsen. Gripna av en vördnad, som de inte kunde förklara, kastade sig några av småtärnorna till golvet och kysste fållen på hennes torftiga vadmal. Konungen satt med sina små söner, Erik och Håkan, på vardera knät, men han steg upp och följde henne in i sin bönkammare. »Jag vet, att herr Ulv, din kära husbonde, dukat under för späkning och vedermödor», sade han. »Ja, jag har svept honom i munkkläder, och i Alvastra sover han i frid», svarade hon och tycktes honom mer som en blek och genomskinlig ande än som en människa. »Nu drar jag till Rom, till martyrernas stad, för att få påvens stadfästelse på det kloster, som jag skall bygga i Vadstena. Du är fattig, kung Magnus, men skänk till mitt kloster och bliv ännu fattigare! Själv har jag intet annat att lämna dig i avskedsgåva än mitt förslitna radband, men det kommer snart nätter, då du skall bedja vid det radbandet utan en blund i dina ögon.»
Hon talade länge med honom, varnade, rådde och hotade. En dov beklämning stannade i hans sinne, när hon hade lämnat slottet. Han gick ned med allmosor till tiggarna utanför porten, ödmjukade sig och tvådde deras fötter. Men där omringades han av de mäktiga herrarna, och de sade till honom: »Annorlunda var din far, den dådlystna hertig Erik. Du böjer.dig i stoftet inför några tiggare, men mot oss herrar är du ogen. Med dyra penningar köpte du de skånska bygderna av Valdemar Atterdag för att få riket stort. Nu sitter du i gäld, och många av våra fränder, som blevo dina borgesmän, håller han nu i fängelse som gisslan.»
»Min enda önskan är att göra rätt mot alla», svarade Magnus och gick undan. »Han smeker folket», mumlade då riddarna till varann. »Kung Fattiglapp, kung Magnus Smek!»
Kometer och andra järtecken började nu visa sig på himlen. En unken dimma strök utefter marken, och ur jorden uppsteg en förskämd lukt från all förruttnelse, som den gömde. Nere på gatorna skrålade vandrande gycklare nidvisor om påve och präster och allt, som förr kallats heligt. Unga, vackra anleten blevo gulaktiga och olustiga, och på tungan kändes en besk smak. Nattetid skjattrade skatorna, och det betydde död. Helgonskrinen buros under bön kring kyrkorna, och kloster och helgeandshus kunde inte rymma de sjuka och uthungrade, utan de lågo i tusenvis på torg och trappstenar.
En morgon rycktes dörren häftigt upp till kungssalen, och en predikarmunk vacklade uttröttad in och segnade ned på älghudsmattan. Där satt han och vaggade. Kåpan var i trasor och skägget långt som på en eremit, men alla kände igen, att det var Asmundus. Svennerna sprungo fram med en bägare vatten, men han visade den förskräckt ifrån sig.
»Också vattnet är förskämt», stammade han. »Bara sitta, bara en stunds vila! Jag har färdats utefter landamäret. Riket är ännu större, än jag kunde drömma. Mörka vinterveckor, då solen aldrig rann upp. Ljusa somrar, då solen brann ännu vid midnatt. Öde och klippiga kuster, där Ishavet dånade. Vem annan har ett sådant rike som du, kung Magnus! och vad har jag inte fått uppleva! Men kom mig inte för nära!» Han sänkte rösten till en viskning. »Pesten är i landet. Pestflickan dansar framför skarorna med blodröda kinder och en kvast, och där hon sopar och sopar utanför en stuga, där dö alla. Och pestgossen dansar bredvid med sin räfsa. och där han krattar, där dö åtminstone de flesta. Äro de onda andar eller två besatta? Jag vet det inte. Men sett dem har jag. Pesten är redan här i staden.»
Han rynkade pannan och såg skarpt på en av småtärnorna. »Varför sitter du så orkeslös, du, som är ung?» skrattade han till och reste sig. »Du är redan anstucken av sjukan, ungpiga lilla. Om tre dagar så här dags ligger du i din svepning. Pesten är här i borgen!»
Han grep sin påse och den uppnötta staven och rusade ut utan att se sig om.
När han kom ned till tiggarhopen, blottade han sin rygg och hudflängde den med sitt bälte. Då gisslade sig också de andra och följde honom ur staden springande. »Nog fly vi», ropade han, »men vart? Nu straffas tusenårig synd, och det finns inte längre någon fristad. I påvens Avignon förslå inte längre kyrkogårdarna, och oron i jorden är så stor, att hela städer ramla.»
Gårdarna, som de kommo till, stodo tomma med bäddade sängar och öppna visthus. Nycklarna lågo bredvid penningkistan. »Jag är förtärd av trötthet», sade han, »och jag törs inte lägga mig i de av döden smittade sängarna. Jag är hungrig, och maten står på bordet, och jag törs inte äta. Så låt oss åtminstone taga av silvret i kistan, att vi ha till bröd, om vi en dag bli räddade.» Och han, den annars rättsinniga och goda klosterbrodern, fyllde sin påse som en rövare.
Gisslarna bundo sig kors av trädgrenar och buro dem över sina huvud liksom för att därmed besvärja den unkna dimman. Nya tiggarflockar kommo stapplande från alla sidor, men de fruktade att möta varann och framför sig som spjut. För var stund glg egen skara. De yngre dogo först, de äldre sedan, och slutligen var han den enda, som levde kvar.
Om natten fick han utanför en by se ett brinnande bål, och han närmade sig smygande. Sockenprästen, en grånad man med de blidaste drag, stod bredvid med bakbundna händer. Men förnuftets ljus var utsläckt i hans blick. »Bind mig i elden!» ropade han. »Jag har lagt pestgift i brunnarna och på mitt handkläde, som ni kysste vid sista mässan.» Bakom bålet dansade en rödblommig flicka och sopade med en kvast.
Asmundus drog ned huvan för att slippa höra och se. Han var nära att kastas till marken av en mörk ryttare, som sprängde förbi. »Varthän?» frågade han. »Bud till konungen från hertiginnan Ingeborg», svarade ryttaren utan att stanna. »Två söner hade hon med Porsen, och båda ligga nu på bår. Guds gissel undgår ingen.»
I dagningen kom Asmundus till en borg. Vindbron hade dragits upp och bräder spikats för gluggarna som mitt under en belägring, fast ingen annan fiende syntes än den gula dimma, som tryckte sig utefter murarna. En vakt stod i tornet.
»Jag hungrar», framstönade Asmundus och höll upp sin påse med det klingande rovet från gårdarna. »Släpp in mig och låt mig få mat och skydd, så blir allt detta ditt!»
»Pestgiftet sitter gömt också i den ingravade bilden på en silverslant», svarade vakten svårmodigt och spände hotande sin båge. »Det flyger omkring och fäster sig vid allt som knott om sommaren. Modern törs inte kyssa sitt barn, mannen inte skaka sin väns hand. Gå din väg, munk!»
Asmundus höll händerna framför sig, fyllda med så mycket silver ur påsen, som de kunde rymma. »Det får jag då uppleva, att till och med det silver och guld, som Folkungarna voro så giriga efter, mist sitt värde.» Han kastade hela skatten ifrån sig och vacklade bort på okända stigar uppåt Värmland.
Hungern tvang honom nu att gå in i de moltysta kojorna och förse sig, men för var beta bröd tänkte han: »Kommer döden kanske till mig i de här smulorna?» Ensamheten skrämde honom, och han längtade att få se ett ljus, bara ett enda fattigt litet ljus, som ur fjärran sade honom, att där ännu satt en levande människa.
En afton lyste det ur Ekvadeshärads kyrka. Dörren stod öppen. Men den kvinna eller man var redan borta, som under en sista bön hade tänt det nu nästan utbrända ljuset framför de heliga bilderna på altaret. Utan att få svar ropade Asmundus inåt kyrkan, där enfaldigt och fromt målade änglar och helgon betraktade honom från väggar och tak. Han kände, att pesten hade angripit honom, och att bölder slogo upp i armhålorna. När han lade sig ned, band han för ögonen, så att hans sista syn i livet skulle förbli den stilla och kärleksfullt brinnande lågan på altaret.
Gräset växte sedan över vägen till Ekeshärad. Stugorna blåste sönder och murknade ned, och på gårdstomterna blev det fullt av nässlor och ormar, som det brukar på ställen, där människor ha bott. Hela socknen låg i ödesmål, och kring kyrkan uppväxte hög timmerskog. Först långa tider efteråt hände det, att en jägare, som letade efter sin bortskjutna pil, fann den ålderdomligt byggda och glömda kyrkan.
Nedåt landet i de byar, som ännu voro befolkade, brunno emellertid eldar, och det ringdes flitigt med klockorna. »Korståg, korståg till att blidka Guds vrede!» ljöd det från kyrkorna. Birgittas broder, herr Israel, gick ensam och tankfull i den gamla salen på Finnstad. Länge stred han med sina världsliga plikter. Slutligen påtog han den korsprydda skjortan och omgjordade sig med sitt kära riddarsvärd, som var hamrat under bön och invigt på altaret. »Det är Magnus' öde», sade han, »att börja allt med god vilja och sluta med motgång, men på hans korståg måste jag följa honom.»
Han följde honom också över Östersjön, men efter striderna angreps han i Riga av sjukdom och kände, att hans slut var nära. Stödd på sin tjänare, gick han då in i domkyrkan. Där satte han sin kostbara guldring på Mariabildens finger och viskade: »Du är min fru, och du var mig alltid den ljuvaste, vartill jag kallar dig som vittne. Jag anförtror mig och min ande åt din försyn och miskund.»
När Håkan, konungens yngre son, hade fyllt femton år, red han till norrmannen, ty de hade ledsnat på fadern och i stället valt Håkan att styra över deras land. Först slog han dock sina armar om fadern, som nedböjd stod på trappan.
När den sista ryttaren i hans följe hade försvunnit, vände sig Magnus och frågade: »Var är min äldsta son, var är Erik? Han har nu uppnått den ålder, då han kan börja att vara mig till hjälp.» Blanka svarade: »Han går uppe i tornet och gråter över, att Håkan redan har fått eget rike. Från i dag kommer han aldrig mer att sitta hos oss som en god son.»
Nu blev det mörkt och tyst i borgen, ty de upproriska stormännen togo Erik till konung, och Magnus fick bara i behåll en liten del av sitt forna jätterike att fritt styra över. Han kunde varken betala sin gäld till påven eller andra, utan måste till och med skicka hort sina båda kungakronor i pant. Då ringde det i biskopskyrkorna, och prelaterna stego upp till altaret och bannlyste honom. »Liksom jag utsläcker detta ljus», sade de, medan deras biträden böjde ljusen till golvet och trampade på lågorna, »så utstöter jag konnng Magnus och hans löftesmän ur kyrkan och från nådemedlens bruk och Herrens välsignelse och från all hjälp och allt medlidande av människor. Ingen av dem får ingå i en kyrka att vederkvioka sig med den ljuvliga mässan. De äro utkastade rov och en förbannelse för jorden.»
Ändå var det inte slut på de plågor, som fyllde gatorna med bårar och hela landet med jämmer. Det slogs med ännu en farsot, som kallades den stora barnadöden, och Erik och hans unga maka, Beatrix, bäddades i graven. När drottningen satt med Magnus, sade hon: »Nu anklagar oss folket och säger, att vi ha förgivit våra egna barn.» Han såg då, hur vithårig och gammal hon hade blivit. Några år därefter, sedan båda hade varit i Köpenhamn och bevistat Håkans bröllop med Valdemar Atterdags dotter Margareta, sjuknade hon och dog, och Magnus var nu ensammare än någonsin.
Med Håkans hjälp sökte han tukta storherrarna. Men de vände sig till hans svåger, hertigen av Mecklenburg, och hyllade hans son Albrekt vid Mora stenar. På Gata skog vid Enköping blev Magnus slagen och fördes som fånge till borgen i Stockholm.
När han gick genom salarna, ville han stanna framför de urblekta dynorna på bänkarna, där han välmenande fordom hade lekt bort sin tid med den sorglösa Blanka. Men han fördes in i tornet, och bakom honom stängdes järndörren. Där kunde han stå i timmar för att värma sig i den sparsamma och bleka solstrimman. Den flyttade sig dag för dag, och det kom långa vintermånader, då den bara snuddade över gallret. När den lyste in till honom igen, visste han, att det vårade därute, men han såg inga trädkronor, bara tomma luften och evigt ilande skyar. År följde år, och golvet nöttes under hans steg. Var mögelfläck, var ojämnhet i muren vande han sig att känna igen. För att få tiden att gå gav han fläckarna namn efter borgar och städer, som fordom var hans, och med fingret färdades han mellan dem å väggen och lekte som ett barn.
»Kung Magnus Smek», sade han, »du ville styra över ett stort rike och hjälpa småfolket och sätta lag mot våld, men ditt öde var skrivet. Du var född till tiggare!»
Efter sex långa år, när han en dag stod och lyddes till bruset från strömmen och räknade måsarna, hörde han vapenbuller och hornsmatter från malmen. Vakterna togo ut honom ur tornet, och han trodde, att de ledde honom till döden. Men när han hade hunnit över bron, fick han se sin son Håkan, som tårögd kom emot honom. Själv hade han blivit mörk till färgen med infallna ögon, och huden och ådrorna voro fasttorkade vid benen. När han försökte att tala, lät den svaga stämman som surret av en bisvärm.
»Du glömde mig då inte», sade han. Full av bedrövelse slog Håkan armarna om honom och hjälpte honom upp på en av hästarna. »Med strid och dyra lösepengar har det äntligen lyckats mig att få dig fri», svarade han. »Fast kung Birger var en dåre och en mördare, blev han ändå inte övergiven av sin son. Skulle jag vara sämre än han?»
Och nu förde han fadern med sig hem till Norge och gjorde honom till medkonung över de landskap, som ännu voro igen av det forna riket.
En gång en stormig vinterdag strax före jultiden seglade Magnus med ett skepp utanför fjordarna vid Bergen. Mellan skären vid Lyngholmen kom skeppet i fara. Bränningens dån nådde honom, och han såg den nära stranden. Därför att han var född till tiggare, grep honom hans gamla lust att hellre tigga om livets sista smulor än att dristigt fatta om styråran. Han kastade sig i vattnet för att nå land, och vågorna slogo över honom. När hans tjänare, som också sprungo över bord, drogo upp honom på sanden, andades han ännu, men med huvudet i deras knän dog efter en kort stund den sista svenska Folkunga-konungen.
Bland de norska fjällen talades om honom med saknad. Han kallades den helige och gode, därför att han hade fått lida så mycket och ändå alltid bevarat sitt blida sinne. Länge gick en sägen, att han inte hade dött, utan levde som munk i ett ryskt kloster. Var han har sin grav, vet ingen.