Men nu gjorde hon stora ögon. Ute på slätten vid Fyrisåns mynning låg Östra Aros i dagningen. Där står nu det nya Uppsala. Inga tält eller riskojor funnos där som i Ura-Kaipas skogsläger, utan hela trädstammar voro upplagda på varann till hus. Märkvärdigast var ändå det rödaktiga berget i mitten. »Det är heliga trefaldighetens kyrka», berättade Erik. »Nu kunna människor bygga av stenar, så att de sväva högt uppe i luften utan att falla ned. Men då måste också var liten sten läggas med skicklig beräkning.»
Bara då och då förstod hon några ord av hans tal, ty också språket hade förvandlats. Hon kröp närmare honom, och hans tagelskjorta stack henne genom hans kläder, men hon tyckte, att han redan var som en god far för henne. Ängsligt frågade hon, vad det var, som dånade och sjöng.
»Det är klockorna, som skära luften från troll och förhäxelse.»
Hon vände på huvudet och kunde inte låta bli att storle, när hon såg, hur förskräckta dvärgarna sprungo sin kos igen inåt skogen vid klockljudet. Somliga drumlade omkull framstupa, andra på ryggen. De visste knappt, hur de skulle komma undan nog fort. Och nu gick solen upp.
»Å, det är solen», jublade hon, och hjärtat bultade. »Lika strålande som förr! Lever du än?»
»Ja, det är solen», nickade han och lyfte ned henne ur sadeln. »Vi få stanna här under mässan», fortsatte han till sina män, som redan väntade honom vid kyrkdörren. Där dröjde han en stund för att skipa rätt bland fattiga och rika, som samlades omkring honom. Det gjorde han med en så mild godhet, att de tvistande småningom blevo nöjda. Sedan gingo alla in, utom flickan, som stod kvar utanför tröskeln och misstroget såg upp mot valvet.
»Hur mycket Ura-Kaipa än offrade åt stenarna, kunde han ändå inte förmå dem att sväva i luften», tänkte hon. »Han är en förunderlig man, den nya hövdingen. Inte darrade han nyss för dvärgarna, och nu står han lika lugn under de hängande stenarna.»
Otaliga ljus brunno i kyrkan, och rökelsen doftade. Som hon stod där och tänkte på, hur allt förändrats, allt utom solen och skogen, fick hon se en blänkande krigshär, som närmade sig. Då glömde bon sin fruktan och sprang in mellan kämparna under valvet för att varna den knäböjande konungen.
»Jag anar, att det är mina danska fiender, och att de trakta efter min krona och mitt liv», svarade han lågt utan att resa sig. »Flicka, sätt dig på tröskeln och giv dig till tåls! Den ljuvliga mässan måste jag höra till slut. Vi människor ha småningom fått mycket, som är oss kärare än livet.»
När mässan var sjungen, gick han ut. Striden blev häftig, men kort, och övermannad kastades helge Erik till marken. En av fienderna höjde sitt breda svärd över hans nacke.
»Nu vill jag ändå se, om han inte blir rädd!» snyftade hon till och stirrade undersamt mitt i sin fasa.
Hans ansikte, som förut varit blekt, övergöts av en stark rodnad som inför den högsta lycka. »Mer än jorden och den sol, som nyss rann upp», sade han halvviskande och kysste korset på radbandet, »älskar jag något långt borta, som jag ännu aldrig fått se med mina ögon eller röra vid med mina händer. Och för den kärleken är det mig en ära och en himmelsstund att få dö.»
Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.
Men om aftonen den dagen, då han hade fallit, klappade det på bergaporten. »Låt upp, dvärgar!» bad en darrande stämma. »Allt härute är så nytt och främmande för Ura-Kaipas trälkvinna. Vi passa bättre samman, ni och jag. Dvärgar, dvärgar, nu har det gått så vitt, att människorna låta dräpa sig för något långt borta, som de varken kunna se eller röra vid med sina händer! Var skall det sluta? Hos er vill jag sitta igen i berget och drömma.»
Trädrötter och buskar slingrade sig över bergadörren, och hundratals år ha ilat som snabba vinterdagar. Vak upp, Ura-Kaipas trälkvinna, och kom ännu en gång ut och se och förundras! Snart är det tid.