I Moskva finnes en skum och underlig gammal kyrka, där de forna tsarerna ha sina gravar. Över en av gravstenarna är utbrett ett rött hölje, till tecken att en bannlyst man där har sin grift. Där vilar Ivan den förskräcklige. Han var så grym och fruktad, att till och med hans egna tjänare kröpo in och gömde sig i hörn och smygar, när hans tofflor tassade genom slottsgångarna.
På hans tid levde i Polen prinsessan Katarina Jagellonica. Hos henne lät han fria, och utstyrd i pärlsnören och guldkedjor, satt han och väntade på sin brud. Så ofta de kringstående hovmännen tilltalade honom, kastade de sig framstupa, men föll ordet på andra folk och deras hövdingar, då vände de sig bort och spottade.
Äntligen tillkännagav en dag trumpetsmatter från borggården, att något ovanligt var på färde. »Det är bröllopsskaran från Polen!» utropade hovmännen och spottade, men sedan stodo de en lång stund mol tysta av bestörtning. Så klampande steg i trappan hade de ändå inte väntat sig av en prinsessa, även om hon var född utanför det heliga Ryssland. Och inte heller att hon för varje steg skulle flåsa och fnysa på det sättet, om hon också kände sig aldrig så blyg och förlägen. In leddes ett vitt sto, som polackerna hade klätt i svassande brudkjol och skickat Ivan på hån i stället för hans efterlängtade prinsessa.
Katarina Jagellonica hade valt sig en helt annan brudgum, en kunnig och belevad ung gäst, och den friaren var Gustav Vasas näst äldsta son, hertig Johan. Med honom drog hon åstad utefter Östersjöns strand mot hans finska hertigdöme. Nöjd med sin lott, följde hon honom mot obekanta länder och öden, est var stund i dödlig rädsla att bli bortrövad under vägen av den rasande tsaren. Här på kusten kommo de till ståtliga klosterborgar, där ända sedan korsfararnas dagar brödraskap och riddare hade suttit och styrt landet. Hur stolta dessa korsriddare än sågo ut i sina vita mantlar, hade de själva länge darrat för Ivans plundrande hopar. Somliga av dem ville därför söka hjälp hos svenskarna och de andra hos polackerna. »Hos svenskarna har jag inte mycket att hoppas, så Vasason jag är, men gott är det veta, att polackerna hålla med min brud», tänkte hertig Johan i sina hemligaste tankar, som bara hans hustru fick höra. Och han snodde sitt spetsiga skägg, och hans ostadiga blick irrade utefter takåsar och torn. »Kung Erik, min broder, du skall få se något! Minns du, minns du? Vi nappades på golvet om trähästar och bollar, när vi voro små. Tiden går, kung Erik. Nu har jag hållit bröllop hos dina fiender polackerna och lånat dem klingande guld. Vad säger du, broder, om jag skulle göra mig till egen herre någonstädes här borta på östersjöns kust!»
Hemkommen till sitt fasta slott i Åbo, tände han julljusen och höll hemkomstöl, men mot sin misstänksamma broders vilja hade han gått till vigselpallen, och innan marken hade varats, drog det upp till fejd. Kung Eriks rappa knektar läto inte vänta på sig, utan snart blänkte deras järnhattar i långa rader utanför murarna. Det blev skott och hugg och nederlag, och tillfångatagna måste hertigen och hans brud stiga ned på ett skepp, som vände stäven mot Sverige.
När fartyget ankrade utanför Stockholm vid Vaxholm, kom en svartklädd man ombord. Nattvak och arbete i instängda rum hade gjort honom grå i kinderna. Han löste upp duken från den seniga halsen och stod en stund och gned händerna mjukt och inställsamt. Under tiden såg han sig omkring på skeppet med lömska och lurande ögon.
»Där ute står en obekant i mörk kåpa», sade Katarina Jagellonica, som halvlåg inne i kajutan med sitt radband och sin katolska bönbok i knät. »Skjut till dörren, så att jag slipper honom! Han ser ut som en munk, men hans ansikte är så elakt, att det stör mig i min andakt.»
Hertigen log trött och bittert. »Den mannen känner jag alltför väl. En sådan är det min broder har tagit till förtrogen. Det är den prästson och skrivare, som nu styr hela Sverige!» väste han mellan tänderna och gick ut till honom på däcket. »Jag vill inte höra mina synder från din mun, Göran Persson», avbröt han, då den fruktade gunstlingen började tala. »0m min sak ha furstar att döma och inte du, din prästkläpp!»
Då satte Göran Persson fram foten och blev med ens en annan man. Nu var han både sträv och kort. Omkring honom sprungo hans knektar, lydiga och undergivna, och bröto upp kistorna, så att han kom åt att leta fram hertigens silverskrin och dyrbarheter. »Den, som är dömd på konungens nåd och onåd, kan ingen längre hjälpa», sade han strängt. Så gick han in i kajutan till Katarina Jagellonica. Han frågade henne, om hon inte hellre ville bo på eget slott med rikligt kosthåll än följa hertigen i fängelse. Hennes långlagda och magra ansikte var alltid blekt, men nu blev det ännu vitare. Snyftande sjönk hon ned mellan dynorna och svimmade, men när hon hade hämtat sig, steg hon upp. Hon drog av sig vigselringen och höll den under Göran Perssons ögon, så att han kunde läsa de latinska ord, som på insidan voro ristade i guldet. »Läs, vad där står!» sade hon. »Nihil nisi mors ingen utom döden. Ingen annan skall heller skilja oss.»
Inne i Mälaren reser sig på en lövrik udde det höga, mäktiga Gripsholm med sina välvda portar och tunga, runda torn. Här ställde Göran Persson i ordning ett par gemak och satte in galler i fönstren. Sedan lämnade han där de båda fångarna åt sina vakter och sin ensamhet. Så slutade då Katarina Jagellonicas oroliga bröllopsfärd. Och mer än en kväll viskade tjänarinnorna, när de höllo på att kläda av henne, att Göran Persson och kung Erik rådslogo om att taga henne från hertigen och skicka henne till Ivan den förskräcklige.
Ensamheten blev småningom något, som Johan lärde sig att älska. Djupt allvarlig i sin katolska tro, bad Katarina Jagellonica vid sitt radband, och han spelade på sin luta högtidliga psalmer, både luterska och påviska. När han sedan satt framför sitt bläckhorn och sina latinska skinnböcker, begrundade han de olika troslärorna på jorden. »Vem av dem skall jag kalla den rätta?» frågade han henne. »Du och jag, äro vi inte uppfödda i olika tro, och ändå trivas vi med varandra inom trånga fängelsemurar. Varför skola då människorna därute under den fria himmeln hata och förfölja varandra för sin tro?» På det sättet grubblade och frågade han. Men när han någon gång tryckte sitt röda skägg mot fönstergallret och själv tittade ut till människorna och deras fria himmel och vackra Mälarvikar, då darrade ögat osäkert och vankelmodigt. Ty därför att han själv var full av falskhet och svaghet, trodde han heller inte andra om bättre. »Du ensamma hertig Johan, du har inga vänner!» suckade han. Och då mindes han bittert, att Gustav Vasas fadershand längre och ömmare hade brukat vila på hans huvud än på de andra sönernas.
»Hur blåser vinden vid Gripsholm?» frågade Göran Persson var dag sina spejare och gick så in till kung Erik. Men en morgon gav Erik sig inte ro att lyssna på hans nyheter. Det var på borgen i Stockholm. Ett klingande höstväder hade tidigt lockat honom ur sängen, och han satt och badade sina fötter i renskt vin som hälldes i baljan ur en silverkanna. »Göran», sade han och slog upp locket på kannan. »Här är en slank kvar i botten. Tag och drick, Göran, drick bort din surmulenhet!»
Det glimmade till i Göran Perssons ögon. Han stod kvar med alla sina brev och dokumentrullar under armarna utan att se åt kannan. »Nådig herre, ni hanterar en hängiven tjänare föraktfullt», svarade han efter en stund. »Men ännu tör ni behöva honom. Nu har jag släppt ut spårhundar i vart landskap.»
»Stjärnorna äro de bästa spejarna», fortsatte Erik och lät torka sina fötter. »De säga oss våra öden. Har du läst i stjärnorna i natt, Göran?»
»Jag har fått vaka för att skriva åt er, nådig herre», mumlade Göran Persson och gick bart till bordet med sina handlingar. »Men därför har jag ingalunda glömt, vad stjärnorna länge sedan sagt oss. En man med ljust hår skall göra kung Erik grå av sorg. Är det inte så de ha spått! Kom blott ihåg! Det finns fler än hertig Johan, som äro ljushåriga.»
»Sturarna, Sturarna! Gamla herr Svantes son», halvviskade Erik med hoptryckta läppar, så att orden knappt hördes. »Herr Nils, menar du. Herr Nils, herr Nils! Ja, hans ljusa hår har givit mig en sämre nattsömn, än du någonsin haft oaktat allt ditt skrivande. Gav jag dig lov att tala om honom nu? Du förstör min vackra morgon.»
Han ställde sig i tofflorna framför en halvfärdig tavla och började måla på träd och blommor. Med ens kastade han hela penselbunten ifrån sig på golvet och skrattade, fast mer otåligt än gott. »Förvisst, förvisst!» sade han. »I dag kommer det att hända något lyckligt för mig och motigt för dig, Göran, efter du är så sur. Noga har jag sett efter i stjärnorna. De ha en lyckobringande ställning. Jag får lust att gå ut och språka med folket.»
Så snart kung Erik blev fullklädd i guld och silke, tog han sin hatt och strövade ut med några drabanter. Det var mycket folk på Stortorget. Fruar i kappa och dok prutade och köpslogo kring stånden. Men alltid blev det rum för kungen, när han viftade med handsken och ropade: »Guds fred, go' vänner!» Och så som solen sken den morgonen! Det fattigaste kålhuvud skiftade och prålade på sin disk.
Kung Erik var den ståtligaste mannen i hela staden, lika övad i att fäkta som att slå boll. Smärt och lätt vandrade han framåt, och värjan petade ut. I hörnet vid Trångsund var handeln livlig, ty där funnos nötsäckarna. »Färska nötter, hasselnötter från Lovön!» ropade gummorna gällt och stucko händerna i ärmarna, ty det var kallt. Mellan dem stod vid väggen en halvvuxen, vacker flicka med runt huvud och stora, barnsliga blå ögon. »Minsann, en älsklig syn!» utbrast han och tvärstannade. Han lutade på pannan och strök och delade det mjuka skägget. »Nu skulle jag ha mina penslar! Guds fred, Guds fred! Vad heter du, lilla?»
Flickan såg nyfiket upp på honom, men det var så mycket sammet och guld framför henne, att det började susa i hennes huvud. Hon förstod varken, vad han frågade, eller vad hon skulle svara, utan stod och silade nötterna mellan fingrarna. En gumma vid säcken näst intill klappade henne då på huvudet och svarade: »Det är liten Karin. Far hennes är Måns, han fångknekten på slottet. Får jag säga, så tycker jag, att en så hjärtans god herre skulle förbarma sig över den lilla moderlösa.»
Det lovade då kung Erik, och liten Karin fick gå upp på slottet och bli småpiga hos en av prinsessorna.
Där blev det mycket att lära, både att gå och böja knä och slå ned ögonen. Det sista var kanske i början det värsta, så mycket nytt som där var att se: mattor, brämade med silverskir, kakelugnar, som värmde, och glasrutor i fönstren. Ja, en av prinsessorna höll för hennes öra en pickande klocka, som inte var större, än att den kunde ligga i handen, och som ändå visade tiden. Men så skulle man då också vara kungadotter för att ha råd att ha sin egen klocka.
Dagarna flögo fort som svalor vid kung Eriks hov, där ingen längre brydde sig om att hushålla med silvret i Eskils gemak. Liten Karin växte upp, och för vara ny dag blev hon allt mer intagande till hela sitt väsen. Vem som ville kunde snart se, att där hon var, där var också konungen. Förut hade han skickat omkring sändebud och friat till drottningar och prinsessor, men nu började han att glömma alla andra för liten Karin. Och ändå fick hon inga fiender. Blygsam gick hon i den festliga hovskaran med sitt goda och friska ansikte omgivet av en stor och svart, med pärlor överströdd mössa.
Än var det tornerspel, än dansades det med facklor eller svärd. Än kom det ett segerbud från östersjöns andra kust, där det svenska baneret nu började fladdra över korsriddarnas forna borgar. Eller också var det den tappra Klas Kristersson Horn, som hade varit ute på sitt amiralsskepp »Sankt Erik». Under uppresta äreportar höll han då sitt intåg vid lurars klang och med sina fångar framför sig.
Men annat intåg blev det, när unga Nils Sture kom hem ur kriget. Dag och natt tänkte Erik på hans ljusa hår. Det var så ljust, att det nästan var vitt. På det håret ville han se en skymflig halmkrans. Beskylld för att ha felat som krigsman, blev herr Nils upplyft på en utsvulten åkarhäst. Framför honom gick en lång rad av tiggarbarn och gummor, och vid Göran Perssons hus blev hans hatt krönt med en stor krans av halm. Göran sprang själv ut genom porten och ropade till honom, att han var en förrädare. Knektarna, som stodo omkring, ropade till svar, att herr Nils hade förhållit sig som en ärlig svensk i striden
Karin Månsdotter hade aldrig drömt, att kung Eriks sorgmodigt milda ögon skulle kunna isas av ett så rasande hat. Han ville lysa och berömmas, men han var också stolt över att kunna visa sig grym och utan hjärta. Förskräckt märkte hon, att hans förstånd begynte omtöcknas. Men hur hon strök över hans panna och viskade sina stilla, kloka ord, kom lugn efter stormen. Och då gick han ångerfull omkring och räckte sina händer åt Sturarna och bad dem att låta allt vara glömt. Det hade varit en dålig dag för Göran Persson den gången, då kung Erik stannade framför nötsäckarna vid Trångsund, det var visst och sant, ty liten Karin var ibland starkare än han.
Genom sina spejare fick Göran Persson emellertid veta, att de förnärmade Sturarna och deras vänner sinsemellan talade bittra ord om kung Erik. Han övertalade därför konungen att bjuda dem till sig med låtsad vänlighet. Svante Sture var en ofarlig och fridsam gammal ädling, som helst satt vid de stora oxstekarna hemma på Hörningsholm och lät sin hustru styra. Därför fick hon också heta »Kung Märta». Men nu anade han det värsta, och under vägen tog han nattvarden. Vid framkomsten blevo också genast alla gästerna gripna av vakten, blott inte Abraham Stenbock, som Göran Persson ledsagade till ett präktigt sovrum. Sedan drog han igen dörren och lyfte fram ljusen.
»Herr Abraham», sade han med sitt bästa småleende, »här är ett brev till Tyskland om några guldkedjor och harnesk, som jag skulle skaffa åt kungen. Men det är bättre, om ni sätter ert frejdade namn under.» Herr Abraham tyckte, att det var ett dumt påfund, men doppade till sist pennan och skrev. Som Göran Persson hade fått tillbaka brevet, skyndade han till kung Erik och sade: »Nu har jag hittat ett brev, som bevisar, att herrarna äro sammansvurna. Harnesk betyder, att de behöva soldater, och guldkedjor betyder pengar.»
Skrämt och sinnesförvirrat stirrade Erik på orden och nickade. Och nu blevo fångarna förda till Uppsala slott för att stå till doms inför ständerna. Menlös och utan tankar på något försåt, kom också herr Nils ridande och blev genast insläpad i ett fängelse liksom de andra.
Det var vid den vårkvittrande och minnesrika Eriksmässotiden. Men hur olika nu mot den majdag, då Gustav Vasa barskt skälmaktig red från Uppsala högar bredvid den bekransade ärkebiskopen! I kung Eriks själ bredde sig vansinnets skymning, och en dag sprang han ned till fängelserna. Han var helt och hållet klädd i svart sammet ,med svart mantel och styva, svarta fjädrar i mössan.
Ångerfull kastade han sig på knä framför gamla herr Svante på det smutsiga golvet och bad honom förlåta allt, vad han hade fått utstå. Men som han hade rest sig för att gå ut med herr Svante, skymde det åter i hans själ, och han vände sig om och sade: »I kan ändå aldrig förlåta mig skymfen mot er son, herr Nils!» Sedan rusade han ut. Förvirrad vandrade han av och an med mössan djupt neddragen över ögonen, och blev än vit, än röd.
Under tiden satt herr Nils i sitt fängelse och tröstade sig med att sjunga. Han stämde upp psalmen:
»Må jag olyckan ej undgå,
men ogunst få
av världen och dess första;
så vet jag dock en säker konst:
att söka gunst
hos Gud, som mig kan trösta.»
Därefter tog han bönboken och lade sig på sängen, men i detsamma slogs dörren häftigt upp på vid gavel. Kung Erik kom in med en dolk i ena handen och ett spjut i den andra.
»Ja, är du nu här, din riksförrädare!» ropade han till fången, som sprang upp från bädden för att hälsa honom. Kungen stötte i detsamma sin dolk genom hans arm, men herr Nils drog ut klingan, kysste på fästet och lämnade vapnet vördnadsfullt tillbaka. »Nådig herre», sade han »jag är oskyldig och har aldrig förtjänat er onåd.» Då stötte dåren till honom med sitt spjut och ropade vilt stammande till drabanten att sticka ned honom.
Förfärad över sitt eget dåd och utan att längre veta, vad han gjorde, sprang kung Erik ut från slottet och bort över gärdet. Hans gamla lärare skyndade efter honom, men stupade också för drabanternas hillebarder. Alla fångarna skulle dödas. Med den befallningen återkommo drabanterna, och på sina gnyende järn tillslötos slottsportarna. Gamla herr Svante vecklade om sig sparlakanet vid sängen och pekade själv på hjärtat, så att spjutspetsarna skulle träffa rätt. Men nere i valven ljöd det strid och rop, ty några av herrarna försvarade sig, så länge de kunde, med ved trän. Slutligen blev det då stilla. Göran Persson kände, att ovanpå en sådan skräckdag behövde han vederkvicka sig med ett dundrande gästabud. Kortlapparna flögo på bordet över de våta ringarna efter kannor och krus. Men var kung Erik hade gömt sig, det visste ingen. Han hade smugit sig undan borta i skogarna, förföljd av sina samvetskval. Det blev sent, bägarna stöttes ihop under skratt och visor, men kung Erik var och förblev borta.
Först på tredje dagen upptäcktes långa därifrån i en avlägsen socken en skygg flykting i bondekläder. Han letade sig fram mellan buskarna och lyddes efter vart prassel. Det var den vansinniga kung Erik, och han hade varken ätit eller sovit. Drabanterna förde honom till Karin Månsdotter, och hon lade hans huvud i sitt knä. Med sina smekningar drev hon stundvis åter bort töcknet ur hans sinne.
Förtvivlad klagade han själv över sina brott och befallde i sin ånger, att Johan skulle släppas lös ur fängelset. Han kastade sig till och med på knä framför honom och frågade ödmjukt, vem av dem som var den verkliga konungen. Och nu skulle hans älskade Karin få lönen för all sin trohet. Knektdottern, som hade sålt nötter på torget, den forna småpigan pa hans slott, blev högtidligt införd i Stockholms Storkyrka och krönt till drottning. Två bönder, som voro hennes morbröder, blevo sedan framför altaret slagna till riddare. Men av de förnäma gäster, som hade blivit inbjudna, syntes inte många.
De samlades i stället i Vadstena kring hertig Johan och den sjuttonåriga och oförskräckta hertig Karl. Under en gammal ek lovade bröderna varandra att befria landet och fäste eklöv i hattarna till förbundstecken. Hertig Magnus, den tredje brodern, behövde de inte spörja. Hans veka själ hade bräckts under striderna om Vasa-arvet. Sinnesslö satt han på en kungsgård och jollrade och smålog, när han tyckte sig höra nerifrån vassen, hur sjöjungfrun lockade honom med sin sång.
Framför upprorshären gick en gammal gråhårig kvinna och ropade bibelspråk och spådomar. En dag, när kung Erik stod med Göran Persson i slottstornet i Stockholm, fick han se, hur hären närmade sig med sina baner över Rörstrandsängen. »Nådigaste herre», sade Göran Persson efter att båda länge hade stått tysta, »hade I följt mitt råd och genast vid fängslandet lagt hertig Johans huvud mellan hans fötter, vore detta ogjort.» »Du säger något», svarade kung Erik.
Dalkarlarna på slottet grepo efter några dagar Göran Persson. De trängde sig in i hans välförsedda hus, där många blanka kannor stodo kvar från forna dryckeslag, och togo också fatt hans åldriga mor. »Förr hade jag trott, att himlen skulle falla ned, än att kung Erik skulle övergiva mig», sade han, där han stod med sönderrivna kläder. Han och modern blevo nu vid stadsporten utlämnade åt hertigarnas folk, som förde upp dem bland de aldrig tomma galgarna på Brunkebergsåsen. Här blev han pinad till döds och steglad, och hans avskurna öron uppspikades, på pålen. Men modern kastade sig huvudstupa från hästen, så att hon bröt av sig halsen, och hennes kropp blev fastspikad i botten på ett träsk med en spetsig påle.
Kung Erik ville hellre spränga slottet i luften och begravas under stenarna än giva sig. Var dag dundrade kanonerna, men stadsborna öppnade till sist själva portarna för hertigarna. Den tillfångatagna konungen blev nedförd i Eskils gemak, där det nu var gott rum, sedan han själv förslösat allt silvret. En av hans vaktare var där nog grym att skjuta på honom med en bössa, så att han flera timmar fick ligga med blödande arm.
Så sannades då stjärnornas spådom om en man med ljust hår fast den fruktade Nils Sture låg i sin grav. Det bleve omkring Johans rödaktigt ljusa hår, som broderns kungakrona nu skulle glimma med alla sina ädla stenar. Men den kronan var liksom ett fågelbo, där svarta fåglar bygga, ty under den trivdes bara misstro och onda tankar. Kung Johan visste inte, var han skulle hitta ett nog säkert fängelse åt sin broder. Var funnos murar nog tjocka och galler nog starka? Han förde honom ända till Åbo slott och skickade järn och koppar till fjättrar. Men där kunde Ivan den förskräcklige komma från Moskva och befria honom. ,Då gömde han honom på Gripsholm och i Västerås och sist på Örbyhus. I sitt elände hade fången ibland ingenting annat att skriva med än en träpinne, doppad i kol och vatten.
Ensam satt kung Erik på sin pall och diktade psalmer och läste. Eller också talade han med sig själv och grät. Lycklig bredde han ut armarna, när järndörren ibland sköts upp, och hans älskade Karin för en stund fick stanna hos honom med sina barn. Då blev Gustav, deras äldsta son, lyft på hans knä och drog i hans grånade skägg med sina små händer. En tid bodde också Karin i rummen under hans fängelse. Men utan att någon berättade det för honom, blev hon en morgon förd därifrån för alltid. Borta i Finland hade Johan skänkt henne en vacker gård mellan skogsåsar och sjöar, för att hon där i frid skulle få sluta sina dagar. Liksom förut gick kung Erik till fönstret och ropade ned till Karin, att hon skulle sticka ut huvudet och tala med honom, men ingen liten Karin svarade honom längre. Jämrande slog han i fönsterposten och vankade så tillbaka till sin pall, där han bara hade sina töcknigt förvirrade tankar till sällskap. Men nästa morgon stod han åter vid fönstret och ropade.
Kung Johan log inte heller många glada leenden, fast han satt omgiven av musikanter och sång. Mitt under en svärdsdans var han en gång nära att bli nedstucken av några sammansvurna, som ville befria brodern. Orolig bad han sina rådsherrar och ständer om lov att i nödfall få taga Eriks liv. Och de voro numer inte bättre än sin mästare, utan svarade ja. Med ängslan såg han också på broderns lilla son, Gustav. Det berättas, antingen det så är osant eller sant, att en hovtjänare tidigt en morgon därför stoppade den sexåriga gossen i en säck och bar ut honom ur staden för att dränka honom. De råkade då att möta en förnäm herre på vägen. Han började undra, vad det kunde vara för tung börda, som en så fin tjänare omakade sig med att gå och kröka ryggen för. Nyfiken grep han fast i mannen och befallde honom att sätta ned säcken. När han knöt upp den, igenkände han den arma gossen, som låg där hopkrupen och hjälplös. Han tog honom genast vänligt med sig och skickade honom i hemlighet bort från Sverige.
En gråkulen februaridag, när Erik frusen värmde sig framför spiseln i sitt rum på Örbyhus, bultade det emellertid på slottsporten. Det var två illa kända män, som kommo från kung Johan med ett brev till slottsfogden. De fingo idå stiga upp och bereda sig för sitt verk, och en dag blandade de ett gift i den ärtsoppa, som bars in till fången. Hur natten brann i idet, ensliga fängelset, kan nu ingen veta. Det sägs, att han slutligen förlät alla människor. Och när dagen åter sken på gallerstängerna, hade den skuldbelastade och olyckliga kung Erik slutit sina ögon.
Kistan hopslogs av ohyvlade bräder och kläddes inuti
med taft. På locket fastspikades ett par guldgaloner, så
att de bildade hans namnbokstäver och en krona. Präster,
studenter och några adelsherrar följde kistan till Västerås'
domkyrka, och på gravstenen inhöggos konungabokens ord:
»Riket är förvänt och vordet min broders. Av Herranom
är det hans vordet.»
Kung Johan blev gammal och grå, och hans skägg
böljade lika långt som Gustav Vasas, men den kärlek och
vördnad, som omvärvde hans fader, vann han aldrig. Slott
och kyrkor byggde han, helgonen fingo nya silverskrin, och
på de forna konungarnas gravar satte han praktfulla vårdar.
Men på många marker, som i Gustav Vasas dagar hade
plogats till åker, susade nu åter stora skogar. Allt som var
vackert, tyckte Johan om. Han befriade ibland stadsbor
från somliga utskylder, blott de byggde vackra hus med
prydliga tegeltak. Laurentius Petri, den åldriga ärkebiskopen, sov nu
under en stenhäll i Uppsala domkyrka,
och vid gudstjänsten började det åter att gå påviskt till
med ljus och knäfall. Till och med då kung Johan satt
till bords, spelades och sjöngs det koraler. Bitter mot sig
själv och hela världen, gick han sedan ofta långt in på
kvällen, av och an i slottskapellet, och ännu efter hans
död tyckte sig hovfolket där höra hans steg.
Katarina Jagellonica hade i fängelset fött honom en
son, som aldrig ens fick titta i Luthers katekes utan bara
läsa i påviska böcker. Han hette Sigismund. Honom valde
de katolska polackerna till konung. Jubel, hornstötar och
äreportar hälsade honom vid hans intåg i Krakov, och fullt
av åskådare stodo utefter husväggarna. Bakom honom i
hovföljet åkte också kung Eriks och Karins dotter, Sigrid.
Bland en hop tiggare kom hennes blick att stanna på
en ung man med ett vekt och själfullt ansikte. Det såg ut
att bära på så många lidanden och tankar, att hon hade
svårt att glömma det. Hon blev därför helt bestört, när
tiggaren litet efteråt kom upp på själva slottet och under
ödmjuka bugningar och knäfall blev införd i hennes kammare. Där böjde
han sitt huvud och bekände med darrande
stämma, att han var hennes egen broder Gustav, som i så
många år hade levat skild från de sina. Gråtande hörde
hon honom berätta, hur han om nätterna brukade gå och
borsta kläder åt de resande på ett värdshus för att få sitt
uppehälle, så att han sedan om dagarna kunde besöka
de lärdas föreläsningar. Förklädd i en tiggares paltor, hade
han nu vandrat till Krakov för att få se sina fränder i hela
deras kungliga ståt.
Hon märkte, att han redan var en mycket lärd man.
Så gott hennes egna små tillgångar medgåvo, försökte hon
att hjälpa honom med några anspråkslösa gåvor. Därefter
måste de båda syskonen åter säga farväl, och han vandrade
bort. Men för några korta dagar skulle också han en gång
bli hälsad med hornsmatter som en furste, och det var
i det avlägsna Moskva.
Ivan den förskräcklige hade då redan för länge sedan
fått sin grift under det röda täcke, som förut berättats om.
Mitt ibland sina grymheter hade han dock suttit och drömt
stora drömmar om, hur hans ryska rike småningom under
tiderna skulle kämpa sig fram ända till Östersjöns strand,
där svenskarna nu hade städer och land. Den tsar, som
nu styrde, lät därför bjuda Gustav till sitt slott och undfägnade
honom på det präktigaste. När de sedan emellanåt
sutto i enrum och språkade vid sina bägare, sade ryssarnas
tsar: »Rödblommig och svart och dejlig är min dotter
Axinia. Och vem som helst av mina krigare går utan
betänkande lydigt i döden, bara jag knäpper med fingrarna
och pekar. Nåväl, svenska prins! Min dotter skall bli
din, och en krigshär skall följa dig, om du vill övergå
till vår ryska tro och fordra, att Sverige lämnar dig sina
erövringar vid Östersjön som fädernearv.
Ingen övertalning kunde likväl förmå den fattiga främlingen till
ett sådant svek mot sitt barndomsland. Otålig
reste sig då en dag den uppbragta tsaren och lät slå honom
i kedjor. Slutligen förvisade han den avtynade fången till
en liten småstad, där han snart dukade under för sina
sorger och krämpor. Tsaren skickade nog penningar till
hans jordafärd, men guvernören på stället stoppade dem
i sin egen rymliga ficka. Bredvid vägen från staden, där
bondfolket i sina skinnjackor brukade gå och sjunga sina
sorgmodiga visor, var en lövig dunge. Stammarna lyste
lika vita som i en hage vid en Mälarvik, och där under
björkarna fick i all torftighet kung Eriks son sin gravkulle.
Efter kung Johans död redde sig nu emellertid Sigismund att segla
över från Polen för att låta kröna sig också
i sitt svenska arvrike. Då blev det hertig Karls tur att
stiga fram och se efter, hur hans fränder förvaltade Vasaarvet. Barsk
att möta och ofta grov i orden, men skarpögd
som en falk, sådan var hertig Karl, och på honom kunde
menige man lita. Han skyndade sig att kalla prästerna
till Uppsala, och där lovade de alla att med liv och blod
försvara den luterska läran. Det beslutet vred en sista
gång ordentligt om nyckeln i landets port mitt för näsan
på alla främmande ränksmidare. Också blev det sedan
iihågkommet med en sådan vördnad, att det underskrivna
pergamentet hundra år därefter nedlades i ett skrin av
silver till evärdligt förvar.
När Sigismund kom med sina granna polacker till
Uppsala för att krönas, tyckte många av hans vänner, att
ett sådant fullskrivet kalvskinn inte var mycket att hålla
Men hertig Karl tänkte annat. På sina knän måste
Sigismund vid kröningen lova framför altaret att hålla
svenskarnas beslut. God katolik som han var, kändes det
honom som en svår synd, ty han ville annars gärna
ena ordhållig man. Men det påvliga sändebudet Mala
hade nyss förut tröstat honom med, att han i alla
fall inte framdeles behövde bry sig om ett löfte till kättare.
Därför räckte han upp fingrarna och började eden. Sakta
och småningom sjönk likväl handen allt mer och mer.
Då steg hertigen fram i sin hermelinfodrade röda sammetsdräkt och
tillsade honom att hålla upp fingrarna.
När kröningen var slut, samlades svenskar och främlingar till ett
präktigt tornerspel. Under en takhimmel, som
i hörnen var prydd med yviga fjäderbuskar, satt Sigismund,
allvarlig och tankfull, med vackra drag och ädel uppsyn
Det var först när det gällde kättare, som det brukade
komma en darrning i pipskägget. Han talade alltid litet
och tog ofta åt radbandet. Omkring honom glimmade hans
polacker i guldsirade rustningar, och ur deras språksamma
och livliga skara framred nu en ståtlig ädling.
Inkommen på rännarbanan, hälsade han höviskt de
svenskar, som mest voro klädda i gråa järnet. Han utmanade vem som
helst av dem, känd eller okänd, som
hade lust att bryta en lans i ärlig dust.
Då närmade sig med nedfällt hjälmgaller en smärt
ryttare från svenskarnas sida. Med lansen väl stödd i
armhålan stormade han fram mot den polska kämpen. Alla
hjärtan bultade av förväntan. Snabbt och skickligt gav den
obekanta ryttaren polacken en stöt, så att han tumlade
ur sadeln och vände järnskorna mot himmelens sky.
Svenskarna jublade och vinkade. ,Ännu högre brusade
deras bifall, när segraren steg ned från hästen och avlyfte
sin hjälm. Mjuka lockar föllo ned över de bepansrade
skuldrorna, och där stod, varm i kinderna - en svensk
kvinna!
Polackerna blevo nu rätt lågmälda en stund. Men så
~~t ,,de väl, hade följt Sigismund tillbaka till Stockholm,
höjde han, att glömma sin heliga konungaförsäkran. Han
lät både viga nunnor och fira påsk som rättrogen katolik.
Svenskar och polacker togo nappatag, med varann, på
i~;,~d~~3,,~,%,~~,d,,~~t ~~le~' uppenbart, att Sigismund förde svek i
Då tog småningom hertig Karl styret i sin starka hand,
och det blev uppror och strid. I dimman vid Stångebro,
där kulorna snart började vina från kvarnhus och backar,
ryckte han fram till det avgörande slaget, som gjorde honom
till ensam herre och slutligen till konung. Sigismund fick
segla tillbaka till Polen, men led skeppsbrott på vägen,
så att han med knapp nöd kom ur vågorna. Och med
sin syster måste han sedan ett långt stycke skaka på en
lerig bondvagn. Det blev hans hemkomst från det förlorade
arvriket.
Liksom Gustav Vasa uppställde Karl det målet, att
han skulle skaffa sitt folk välstånd och ordning. Gick han
en morgon på Skeppsbron och såg någon främmande köpmans säckar med
valnötter och andra gotter, då mörknade
han. »Du skall bara få rovor med dig tillbaka», sade han.
Men kunde köpmannen visa, att han hade spannmål och salt
eller andra nyttiga ting, lät svaret blidare. »Du skall få
med dig både järn och koppar», svarade då konungen.
Fogdar och domare höll han efter, och gällde det, lovade
han, att hans käpp skulle dansa polska på deras rygg. När
han slog med sin lilla silverhammare i skrivbordet, tordes
inga knysta. Sällan behövdes det heller mycket, förrän
det blossade till över ansiktet ända upp till de tre nedkammade
testarna på den höga pannan. Och då stannade
ingen och såg honom stint i ögonen, utan då stod den bäst,
som stod dörren närmast. Allvarligt och sparsamt gick
också allt till omkring honom. Ett bröd och ett halvstop
öl ställdes fram åt var och en till kvällsvard, och drottningen satt
och mätte ut tråd åt pigorna.
Men den gången, då han grep kronan, hade han låtit
många herrar, som varit Sigismund trogna, utan nåd plikta
med sitt liv. Gråtande gingo änkor och barn. En av dem,
~-i,~' Sparres hustru, förde sedan alltid med sig sin makes
- a huvud, vart hon färdades. I Visingsö kyrka förvaras det än i
dag, i en liten trälåda, som står på hennes
kista. Det blod, som hade flutit, låg stundvis tungt på
konungens samvete, just därför att han ändå på botten av
sin orädda själ var en rättänkande man.
Inte heller han, den fjärde och sista av Gustav Vasas
söner, kunde alltså motse sina dagars slut utan ångest.
Likväl märkte alla, att hans ögon begynte tindra, när hans
son, den unga Gustav Adolf, kom emot honom i salarna
som en frisk fläkt. När Vasarna lade sina händer på den
av sina söner, som de mest älskade, då drömde de, att
han en dag skulle fullgöra allt, vad de själva inte förmått,
allt det goda och stora, som de blivit kallade till - som
blivit deras verk, sedan de genom sagolika öden lyfts till
högsta makt över sitt svenska folk. Och i den tröstedrömmen blev Karl
då slutligen lagd på sin bår på Nyköpingshus, Folkungarnas gamla
olycksborg.
Långt i öster hade nyss hans härar tågat fram ända
till Moskva. Det sista från denna världen, som hade viskats
till den döende, var segerbudet, att hans svenskar hade
erövrat det rika, mäktiga Novgorod. Men ett annat och ännu
större ord kunde ha sagts över det bleka och dystra ansiktet,
som nu låg där i sin djupa sömn mellan vaxljusen på
Nyköpingshus. Han var den enda av Gustav Vasas söner,
som på allvar hade förstått, att Vasa-arvet var något annat
och mer än blott och bart makt och härlighet. Ett befriat
folk med skylar och såtar på åkrarna och den svenska bibeln
på predikstolen, det var det rätta Vasa-arvet. Och det arvet
räddade den nionde Karl åt sin son och svenskarna.