De ärliga och goda dalamännen, nu hade de brått till kyrkbacken. Där snörde de upp sina säckar och korgar, ty innan julens fridstid gick in, måste de gälda sin skatt till både präst och fogde.
I en av byarna stod sockenprästen just som bäst och tog emot skattegåvorna. Så höglärd var han kanske inte, men vördig och faderlig. Han kände noga på de framledda kalvarna och killingarna för att förvissa sig, att de voro minst nio nätter gamla, och så räknade han: »Fyra marker ljus från det nyvigda brudparet. Tiondet av smöret och seo~de dockan av hampan från änkan Malin. Och så sex alnar vadmal för mässan över hennes salig husbonde...» Han synade och luktade på en rimfrusen björnbog. Nå, den fick gå för god. Gärna skänkte han efter litet, om det behövdes. Han, som själv bodde och levde bland bönderna, visste bäst, var skon knep. Allt gick därför i vänlig sämja, som det hade g&tt i hundratals år.
Plötsligt såg han upp och frågade: »Vad är det för ett pinglande?»
Det var minsann heller inga vanliga bondbjällror. Den grymma danska fogden Jösse Eriksson från Västerås' hus kom ridande i skogsbrynet med sina män. Han brydde sig inte om att ha några bjällror på sin häst, utan han bar dem i stället fastsydda på sina egna kläder, både över ärmar, axlar och bälte. Men så voro de också av klaraste silver. Han drog av handskarna och höll de smala, vita händerna halvlyfta, ty Jösse var alldeles för fin och förnäm, att röra vid de smutsiga tyglarna med bara fingrar. Han skrattade, så att han hoppade i sadeln.
»Masar», sade han och blev allt rödare över det slätrakade ansiktet, »är det så ni tänka fullgöra er skatt till mig och min nådiga herre, kung Erik? Har jag inte befallt att lämna allt i reda pengar, som jag lättare kan föra ur riket! Där sitter han, kung Erik, nere i Danmark och för krig med holsteinare och hanseater och får aldrig en munsbit av era rimfrusna björnar och rökta grisar.»
»På år och dag har jag inte sett en penning», svarade en ung bonde, som hette Mats. Men innan han hittade fler ord, veno tjugu ridspön om hans öron. »Då mäta vi ut, som vi själva tycka», lovade knektarna och började att hämta hästar och mjölsäckar ur gårdarna. Ett par bönder, som försvarade sin dörr, hängde de upp över röken i brygghuset, och deras kvinnor blevo bundna. »De kunna väl alltid duga att spänna för hölasset», sade knektarna.
Mats sprang till ladväggen, där han hade sina skidor, och rände så bort över drivorna för att hämta hjälp. Det var långt till grannsocknarna, och folket, som bodde där uppe, levde mest för sig självt utan att gästas av några främlingar. Men han visste, att det var handfasta män, som ännu höllo fädrens enkla sedvänjor och aktade sin frihet.
Snart mötte han andra flyktingar, som berättade om ännu större grymheter, och under hela vintern höllos rådslag i stugorna. Mot vårbräcket stannade han en dag i skogen och lyddes. »Är det timmerhuggare, som sjunga?» frågade han helt högt. »Man kunde tro, att var fura hade fått en strupe under barken.»
Bakom tallstammarna framsusade på alla sidor krokiga skidlöpare med pilbågen på ryggen och stavar i händerna. l gupp och backar böjde de sig ännu djupare och höllo upp stavarna. Så fort de hade försvunnit flögo nya ryggar förbi under kvistarna. En kortväxt, bredskuldrad man med rostfärgat skägg och glada, bruna ögon tvärstannade och pekade på honom med staven. »Vem är du?» frågade han.
»Vem är du själv, far?» svarade Mats och gapade, ty han hade ingenting sett av världen, och allt var för honom nytt och obekant.
»Jag är Engelbrekt Engelbrektsson från bergslagen. Kom med, kära dräng, och stå inte här och stirra! Vet du inte, att dalkarlarna ha tagit mig till hövding för att göra slut på fogdarna, de uslingarna?»
Rösten hade en så trohjärtad brytning och lät så säker och ärlig. Mats kände, att han måste lyda, och vände på skidorna. Mitt i skaran följde han med utför backarna. De milslånga skogarna glesnade småningom, och nere i gårdarna sprungo bönderna ut och ropade: »Gud tröste den, som nu har ont på samvetet! Det är hela Dalahären, som kommer!» Därefter blåste de i lurarna, och bågsträngar snoddes, och pilar skåftades.
När snön gick bort, och det blev sommar, breddes ett eldsken över Dalälven, som bred och mörk forsade under hängbjörkarna. Det var Borganäs' fogdefäste, som brändes. Därifrån tågade bondehären oförskräckt söderut genom bergslagen. Köping och Västerås blevo tagna. Oförsagd och rådig stod Engelbrekt i sin släta, grågula skinnrock och hälsade storherrarna, som nu också började samlas omkring honom.
Upplänningar och flockar från de olika Mälartrakterna följde honom mot Stockholm. Den svenskvänliga fogden, Hans Kröpelin, begärde en tids vapenvila, och vad det led, fick Engelbrekt veta, att herrarna tänkte hålla ett rådsmöte i Vadstena. Han red dit och steg oväntat in i salen.
Ännu mitt i vreden hade hans röst sin godmodiga bergslagsklang. »Nog visste ni, ädla herrar», började han utan många omsvep, »att det kommer osmundsjärn från Dalarna. Men att där i nödens timme också finns frihetskära bondemän, det skola ni nu få lära. I helge Eriks dagar hade vi svenskfödda konungar, som inte förtryckte oss med fogdar och orättvisa skatter. Sverige ligger mitterst i Norden och är det största av de tre rikena och därför också av Gud Fader ämnat att vara huvudlandet. Men den Erik av Pommern, som nu skall styra, bryr sig inte mer om Sverige än om en vanskött avelsgård, där Hans Nåd inte ens vill bo. Därför brinner unionen upp som en stuga, där man inte lagt härden i mitten under taköppningen, utan i korsdraget vid dörren.»
Då herrarna började motsäga honom, tog han Linköpingsbispen i kragen och drog honom till vindögat. Nedanför på torget väntade ett tusen dalkarlar i den heta augustisolen med sina urblekta hattar på nacken och de vita fårskinnströjorna hopbundna på ryggen. »Du bisp!» sade Engelbrekt. »Liv, hopsparade penningar och allt, som var mitt, har jag vågat för landets befrielse. Turen kommer nu till er, herrar. Nu skriva ni alla genast under, att ni uppsäga Erik lydnad och tro i Eller också leder jag ned dig till folket på torget.»
Då måste herrarna lyda.
En stund därefter kastade dalkarlarna åter hågen över skuldran och drogo bort med sin hövding. Efterst följde hästar, lastade med piltunnor. Krigstukten var den bästa, och knappt så mycket som en höna blev taget i gårdarna med våld.
De stannade framför Ringstadaholms fäste, där Motala ström på alla sidor svallade utanför murarna.
Några av dem satte sig i en stuga för att koka, och Mats var den hungrigaste i laget. En ung dräng tog då ett långt järnrör. I det hällde han något, som han tog upp ur en fjärding. Det såg ut som jord eller dåligt, grått mjöl. Sedan stoppade han duktigt och hårt igen röret med mossa och räckte det till Mats. »Nog ser jag, att du kan röra välling, mase», sade han. »Men tänd på det här med en vedsticka, så får du också lära dig att göra åska!»
Mats stod där lång i synen som speglad i en tennsked. För honom, som hade levat uppe i skogarna, var allt ännu lika nytt och märkvärdigt. Han tyckte, att det var onödigt leta efter någon vedsticka, utan höll helt bondlugnt järnröret i elden på härden.
En knall, vars make han väl aldrig hade hört, kastade kol och bränder i taket och alla dalkarlarna mot väggen. När han slutligen kom sig för igen, satt han i vrån, och det fanns knappt kvar en hel gryta eller bänk.
Engelbrekt skyndade sig in. När han såg, vad som hänt, tog han upp litet av pulvret ur den oskadda fjärdingen och visade det i handen. »Ni Dalamän», sade han, »nu är krutet kommet i världen. Om till jämmer eller fröjd, det spår ingen.»
Som svar på tal lyste det till uppe på borgmuren. På hela Ringstadaholm fanns det bara en, som var nog erfaren att lossa ett skott, och han kallades därför bössmästaren. Det var han, som kom med luntan för att bränna av borgens enda kanon eller föglare, som den då kallades. Framtill låg den i en järnklyka, och bakåt stödde den sig på sin egen långa stjärt. Den såg ut som en lång, gapande ödla.
Ovanför på tornet stod den tyska fogden Styke med händerna instuckna i håret och full av undran, hur det skulle gå. Försiktigt och bortvänd sträckte bössmästaren fram luntan på en stång. Men föglaren reste sig på stjärten, sprutade kulan och elden rätt i skyn och tumlade baklänges ned i borgen. Så gick det med det enda skottet från Ringstadaholm.
Då livades dalkarlarna. De glömde både hunger och trötthet och uppsatte en stor blida. Det var en svängstång, som satt mellan två stolpar och hade fastbundna tyngder i ena ändan och en påse av oxhudar i den andra. I den lastade de klippstycken och stenar och slungade dem sedan mot murarna. Somliga stenar flögo ända in på borggården. När de sågo, hur gnistorna yrde, blevo de än mer uppspelta, och sopor och döda hästar fingo gå samma väg. »Där har du gottor till aftonvard, Styke!» ropade de.
Engelbrekt gick harmsen in bland dem. »Bättre upp få ni lära er kriga», förmanade han. »Nå, far, du har i ungdomen varit vid herrehov, du är väpnare», svarade de omkring honom. »Lär oss du det nya, lär oss att skjuta med pulver!»
Ett klentroget leende smög genom hans skägg. Han lät dem emellertid förfärdiga en väldig stenbössa av hopsvetsade järnstänger och omgjordad med järnband. Odjuret nedgrävdes till hälften i marken och bands med kedjor mellan två pålar. Krut fanns det bara ett par fjärdingar, och det gällde att hushålla, när de skulle hälla det i bössan. Stenar till kulor kunde de däremot plocka ur själva strömvattnet.
»Du vet allt», sade de och kommo igen till Engelbrekt. »Det börjar ösregna, och luntan vill inte brinna. Hur skola vi nu göra?»
»Här har jag kokat en eldsten», svarade han, »som brinner, bara den blir våt.» Och som han tog fram den under rocken och höll den i regnet, tog den till att flamma.
Mats bar elden till stenbössan. Men pang! Bössan sprang i små stycken, och jorden stänkte kring hattarna under skrattsalvor från borgen. Dalkarlarna kände sig så utskämda, att en av dem stod och grät.
»Jag tänker, att bågen och dalskäktan ännu är ert rätta stridsdon», sade Engelbrekt. »Men här har jag låtit er gå och syssla, för att borgfolket inte skulle märka, vad mina timmermän under tiden yxat ihop på andra sidan udden. Kom!»
De följde honom bortom udden. Där simmade på vattnet ett färdigbyggt fem våningars trätorn. Ännu upphettade av förtrytelse, stormade de in i tornet, så många som fingo rum. Sedan läto de tornet flyta med strömmen ned mot borgen.
Raskt spände de sina bågar med foten. Att sikta på så långt håll lönade ingenting till. I stället sköto de snett upp i luften och läto pilregnet smattra över vallarna. »Han är slug, vår Engelbrekt, och nu ta vi borgen», ropade de, och så begynte de sjunga:
»I Guds och alla helgons namn!
Vi ha vår båge och vår arm.
Så fäktom vi, så lekom vi-
Du fogde, strax dig giv!
och vill du ej, så hoppa i
och simma för ditt liv!»
Så snart Ringstadaholm hade öppnat sin port, drog Engelbrekt vidare från borg till borg och avsatte fogdarna. Slutligen mötte han sin medhjälpare Erik Puke, som norrut hade lett upproret. Puke reste sig i sadeln, svart av solbränna, ärrig och larmande, och svängde sin hatt. Svärdet satt halvdraget i skidan. »Broder, knappt mer än tretton veckor ha vi stritt», ropade han, »och redan är Sverige befriat!»
Ett stort skepp hade nyss seglat ut från Stockholm och låg förankrat mellan de yttersta skären. Det var höstnatt, och stormen pep i tacklet. Erik av Pommern stod på däcket, insvept ända till ögonen i en svart kappa.
Manskapet var i land och gjorde strandhugg för att skaffa mat. Mörkret låg ogenomträngligt över vattnet. Hade inte en brinnande gård kastat sina flammor mot den molniga himlen, skulle ingen kunnat se en skymt av konungen. Bakom honom blänkte en brynja.
»Hahaha!» skrattade han till, kallt och ohyggligt som en vild kapare. »Karl Knutsson, min unga marsk, vad är det du kommer och säger mig till avsked?»
Brynjan rörde sig, och en klangfull stämma svarade: »Att det svenska ännu en gång blivit oss svenskar ... att jag själv stritt bredvid Engelbrekt... att han redan sitter på Örebro slott som i eget hus, och nyss infann han sig inte ens i Stockholm för att hälsa Ers Herrlighet.»
»Jag har ingenting otalt med den bergskarlen. I morgon seglar jag hem igen till Danmark. Minns mitt gamla råd: Sträck inte fötterna längre, än skinnfällen räcker!»
»Ännu en allra sista gång», fortsatte Karl Knutsson med stigande hetta, »ha vi lovat tro och lydnad, om bara Ers Herrlighet håller löften och eder, men lika heligt ha vi lovat varann att börja nytt uppror, om Ers Herrlighets godhet inte varar längre än den sista handtryckningen. Här plundras nu gårdarna på egen kust, och främmande fogdar tillsättas igen lika trolöst som förut.»
Konungen svarade med ett tystare, men ännu föraktfullare skratt. Efter en stunds tankar sade han: »Världen är en rövarkula, där biskoparna räkna pengar på altaret, och lagbrytarna rivas om sina befästa hus. Jag skulle, skämmas som en narr, om jag vore bättre än de.»
Därmed gick han ned i trappan till akterhuset, men vände sig på sista steget. »Blir jag en dag trött på gycklet, är jag likgiltig nog att kasta ifrån mig alla tre rikena som tomma säckar. Jag önskar dig en god vinter, marsk! Nu måste jag gå ned och förrätta min aftonbön. Den försummar jag aldrig.»
Karl Knutsson trevade sig fram till fallrepet. Det hördes på hans raska språng, att han var spänstig och vig, och plasket av årorna dog bort i mörkret.
Snart började lurarna åter skalla, och det trampade och slamrade på vägarna. Mitt genom snöyran framträdde Engelbrekt och Karl Knutsson med sina skaror utanför Stockholm. Portarna stängdes, men de hörde, hur de svenska borgarna på andra sidan brottades med de danska vakterna. Slutligen rycktes bommen undan, och vakterna flydde, till slottet.
Under jubel bars det svenska baneret in genom gatorna, och Karl Knutsson steg upp i rådhusets burspråk och talade till folket.
Hållningen var en rik och stolt ädlings. Rustningen sken som silver. Han var en stor vältalare, och ju bullersammare bifallets åska rullade över torget, dess högre steg färgen på tjuguåttaåringens kinder. Ära, ära, det var ledstjärnan, som klar rann upp över hans själ. Han skulle gärna ha givit sin ungdom för att få vara helge Eriks ben i Uppsala skrin.
När han hade bländat och vunnit stadens svenska borgare med sina ord, blev han åter krigare och lät sina män bygga ett skansverk mellan kyrkan och strömmen. Där ställde han sig med sina riddare och riktade lodbössorna mot slottet. På andra sidan kyrkan och i östra backen stodo borgarna och Puke med sina hopar. Det fanns knappt ett helt tygstycke i Pukes sönderstungna rock, och svärdet for var stund i vädret. Men blicken gick vaksamt och misstroget till den ärelystna riddarskaran. »Ni längta efter att få en svenskfödd konung, herrar», ropade han buttert och hotfullt och drog hatten trotsigt ännu djupare över ögonen. »Javäl, det gör också småfolket. Ställ upp första goda bonde på Mora sten och hylla honom!»
Borgarna voro ett senfärdigt och trötthänt släkte, och det gick klent för dem att skotta upp jordvallar. De satte sig hellre hemma och räknade på runstaven dagarna framåt ända till det inskurna märke, som föreställde en ljusstake. Det var kyndelsmässans eller den stora ljusfestens tecken.
På den dagen kastade de spadarna och påtogo sina bästa kläder. Så plockade de ihop de vackraste och längsta vaxljus, som deras hustrur hade stöpt, och buro dem till kyrkan. De ljusen skulle sedan under året tändas kring den nyföddas vagga och den dödas kista, och prästen bestänkte dem med vigvatten. Därefter tågade de med brinnande ljus omkring kyrkogården. Också i husen lyste så många ljus, som funnos att tända, och hela Stockholm glimmade. Men det hade varit fasta förut, och vid de rikliga borden kredensades bägaren flitigt.
Då hördes ett härskri. Danskarna störtade ut ur slottet och bröto sig in i husen. Spjut och korta svärd korsades i portvalv och trappor, och flammande fyrbollar kastades från slottsvallarna över taken. Köttbodarna nedanför kyrkan råkade i brand, och vinden låg över staden. En sådan ljushelg hade aldrig blivit firad, och när som helst kunde Stockholm brinna.
Helt oförmodat kastade vinden om. När danskarna hade dragit sig tillbaka, gingo svenskarna då till kyrkan och tackade Guds moder för sin räddning. Men under hemvägen sade de till varann: »Var är Engelbrekt? Han är åter ute i bygderna med sina dalkarlar och fördriver de nya fogdarna. Vi behöva honom, och vi måste välja oss en rikshövitsman.»
Engelbrekt kom också efter någon tid, men mulnare än annars. Han kände sig främmande bland husraderna och bland de förnäma köpmännen, som gjorde sig lustiga över hans bergslagsmål. Han gick in i svartbrödraklostret, där de utsedda valmännen och flera andra redan samlades på sina bänkar. Utanför väntade Mats med hans häst.
Puke gick emot honom med häftiga åtbörder och tryckte hans händer mot sitt hjärta. »Märk», sade han, »hur herrarna böja sig till varann och viska! Jag räds, att det är om dig.» Engelbrekt svarade: »Där det viskas ont om folk, är åtminstone ett säkert ... att den, som talar, själv inte är en av de bästa.»
Han såg sig omkring i salen. Stormännen, som fruktade, att bönderna alldeles skulle växa dem över huvudet, hälsade honom misstroget. Det var kallt därinne, och många hade därför kragarna uppslagna och voro svåra att känna igen. »Vilka äro de männen därborta i vrån?» frågade han. »De se så förgrämda ut.»
Puke svarade sakta: »Dina avundsmän, dina egna grannar från Närkesbygden. Det är ju Bängt Stensson från Göksholm och hans son Måns, som du gått till rätta med för deras röverier. Var på din vakt, storsinta vän! Det finns alltid många sådana förgrämda omkring en Engelbrekt.»
Nu blev det röstat, och en riddare äskade ljud. »Två ha röstat på Puke», förklarade han, »tre på Engelbrekt och» -- han hejdade sig ett ögonblick och böjde huvudet -- »fem och tjugu på Karl Knutsson, vår högborna marsk. Han är vald till rikshövitsman.»
Puke sprang fram på golvet, våldsam ooh obehärskad. Rocken fläktade oknäppt, och han var lerig om skorna. »Otacksamma svenskar, som beständigt köpslå och aldrig göra något helt!» ropade han med skallande stämma. »Här står Engelbrekt, er rådiga anförare, landets befriare. Och hur löna ni honom! Glöm inte, att han har vant bönderna att hålla riksmöten, och att allmogehären ännu är i vapen!»
Han ryckte till sig svärdet och, rusade ut som för att genast upptaga striden.
Herrarna blevo betänksamma och läto Engelbrekt behålla anförarskapet över en del av hären. När han skulle gå, stannade han framför Karl Knutsson. Han måste resa sig på skospetsarna för att nå med händerna till hans axlar, och han såg honom upp i ögonen vemodigt, men ärligt och gott. »Unga stridsbroder och ädling», sade han, »nu är det du, som får sorgerna. Törhända kommer du för deras skull att bära många grå hår, innan du sover i din grav.»
Med de orden gick han ut ur klostret, och om en stund hördes de borttågande böndernas säckpipor från södra bron.
Det var en stor sak att äga ett befäst hus, och Engelbrekt hade köpt Örebro borg för tusen mark silver av den tyska fogden. Murarna voro tre alnar tjocka och mer, men det såg ganska kalt och tomt ut därinne i de lågvälvda rummen, ty i så oroliga tider hade de flesta inte råd att täuka på trevnaden. Sällan fick också Engelbrekt sitta hemma i lugn.
Aftonen den 27 april 1436 landade han med två roddbåtar vid en liten holme i Hjälmaren för att vila ut över natten. Han var på väg från Örebro till en sammankomst med rådet i Stockholm och bara följd av sin hustru och några få tjänare. Under belägringen av Axevall hade han sjuknat, och ännu var han så svag, att han måste stödja sig på käpp.
Täcken och fällar lågo redan utbredda, och den duktiga hustrun plockade upp godbitar och överbundna skålar ur matskrinet. Mats låg framstupa och blåste i lågorna nnder den ångande grytan.
Det var ännu isigt i luften, och Engelbrekt stod och värmde händerna över elden. Han kom att vända huvudet åt sidan. Göksholms tegelröda tinnar stucko upp på avstånd över trädkronorna. Därifrån närmade sig med snabb rodd en båt genom vårdimman, som låg utefter vattnet i speglade ringlar.
»Nu må ni alla se» utbrast Engelbrekt och lyste upp av glädje, »att min forna fiende, herr Bängt, vill visa mig den vänskapen att bjuda mig hem till sig. Men jag gitter det inte för min krankhets skull.»
»Ser jag rätt», fortsatte han och gick några steg mot vattnet, »så är det inte han själv, utan hans son Måns, som står i fören. Mats, gå och visa honom, var han bäst kan lägga till!»
»Får jag ännu frid i Sverige!» ropade Måns Bängtsson till svar och sprang i land med en yxa. Sjuk och matt höjde Engelbrekt käppen till värn och frågade: »Vet du då inte, att din fader nyss varit hos mig, och att vi gjort förlikning? Han har lovat mig lejd.»
Utan att svara högg Måns Bängtsson till med yxan, som träffade handen och käppen och avskar tre fingrar. När Engelbrekt då vände sig bort, gav han honom ännu två hugg, så att han föll ned och dog bredvid en sten.
De andra männen i båten rusade också i land och genomsköto den redan livlösa kroppen med sina pilar. Därefter släpade de med sig Engelbrekts hustru och tjänare och förde dem som fångar till Göksholm.
I hast red skaran sedan till Örebro hus och hade med sig en av de gripna tjänarna. Han blev tvingad att gå fram till porten och ropa, att han kom med bud från Eugeibrekt och ville slippa in. Fogden kände nog igen hans röst, men lät inte lura sig, utan svarade, att först måste det bli dager. Måns Bängtsson och hans folk plundrade då under tiden i stället nere i staden och drogo så hem igen till Göksholm med sitt rov. Varken han eller fadern vågade likväl för böndernas skull att stanna där, utan de flydde sin väg och funno sedan aldrig mer fred eller samvetslugn.
Då bönderna fingo höra, vad som skett, rodde de ut till holmen, där Engelbrekt ännu låg kvar. Gråtande ryckte de ut pilarna ur hans lik och sade till varann: »Här dukade han lugnt sin aftonvard på sin fiendes mark. Sådan var han, vår Engelbrekt. Ädlare kunde han inte ha fallit under sitt baner i striden.»
De förde den sörjda hövdingens kropp till Mellösa och slutligen till kyrkan i Örebro. Vallfärdande ställde sedan tända ljus på graven och trodde, att under skedde där.
Röken bolmade över Göksholm, där andra hopar befriade fångarna. Runt om i alla bygder var allmogen i rörelse. Den fina Jösse Eriksson gömde sig i Vadstena kloster, men Askabönderna trängde sig in och släpade honom vid fötterna utför trappan. Under hugg och slag kuskade de honom på en släde till Motala torg, och där fick han sticka sitt krusiga huvud under yxan. Mycket bättre gick det heller inte Puke, fast han var böndernas vän, ty han föll i Karl Knutssons händer och blev också halshuggen. Fikar och stormhattar blänkte på broar och stigar, och över slätter och skogar ljöd sången från det svenska uppvaknandets tågande bondehärar.
En gång, när många av allmogen voro samlade vid Engelbrekts grav, sågo de en man med långt dalkarlshår, som låg på knä. Hans ljus höll på att brinna ned, och ändå ville han inte resa sig. De kände igen, att det var Mats, och fortsatte att småspråka med varann om sina strider.
»Och kung Erik, hur gick det honom?» sorlade de. »Avsatt i alla sina tre land, tronar han på Gottland som sjörövarnas hövding.»
Mats steg upp, och hans ljus hade brunnit ut. »Då är det väl på tiden», sade han och tog pilkogret och hågen, »att var och en nu går hem till sitt för några år.»