Unga herr Sten satt och solade sig i fönstersmygen på Örebro hus en dag på nyåret 1512.
Han höll upp händerna, för att solen riktigt skulle få skina på dem. Julskymningen hade dyster krupit utefter marken med sina långa skuggor, men som det ringde till nyårshelg, ljusnade med ens luften. Nu glittrade slottsgraven som på en junidag.
»Så är det alltid», sade han. »Januarius, du är vinterns vackra sommarmånad, fast du har frost i skägget.»
En munk med snöiga skor steg över tröskeln. Kåpan satt spänd och stel, och under den klang en brynja.
»Året är ännu ett barn i januari månad», sade han som för att fortsätta herr Stens tankar. »Det tror, att allt bara är lek. Men så kommer februarius med den första sura minnesbetan och sticker som sylar. Så är det också med dig, herr Sten. Nittonårig, knappt mer! och redan slottshövding och riddare. Men drag på järnhandskarna. Februarivädret är här!»
Herr Sten bleknade aningsfullt. »Det är något om min far, riksföreståndaren?»
Munken såg sig omkring för att vara säker, att de andra inte hörde honom. »Vår riksföreståndare, herr Svante, höll nyss stämma med bergsmännen i Västerås», viskade han och böjde sig ned. »Just som han då steg från bordet, vacklade han omkull, och när vi försökte att resa honom, märkte vi, att han var död. Ännu är det hemlighållet. Här är ingen tid att gråta, herre. Betänk, att du är alla svensksinnades hopp!»
Herr Sten strök över ögonen och reste sig upp med den kloka besinning, som var Sturarna egen. »Vem är du, och varför följer du mig inte, utan går din väg?» frågade han munken, som stod och plockade isbitarna ur sitt grå skägg.
»Vem jag är? En eremit, som bor under granarna och kan tiga. Därför blev jag skickad. Min väg gick just här förbi. Nej, jag har ingen lust att följa dig, herre. Jag har själv varit ung och känner de unga. Trummare, pipare, dans, dårskap er och stora ord, det är ungdomen!»
»Oss Sturar känner du ändå inte», tänkte herr Sten, när han steg i sadeln. Milt och ännu med en skymt av blyghet bad han sina tjänare, att om det skulle råka att komma till fejd i landet, förbli den svenska saken trogna i sina hjärtan och inte bara strida för att vinna penningar och granna kläder. Också fanns det nog ingen där bland husfolket, som inte hellre skulle ha nöjt sig med en tom säck över hästryggen att rida på, än de hade velat svika en sådan husbonde. Men det var ingen tid att förlora, och han valde raskt ut några få och skyndade bort.
Utan kamp fick han småningom rikets förnämsta borgar i sin hand, men stormännen voro avundsjuka på Sturarnas makt och röstade för, att den danskvänliga, gamla herr Erik Trolle skulle bli riksföreståndare. Det hölls därför många stormiga möten och bleve mycket tvistande, men bönderna ropade, att de ville ha sin herr Sten, och för fridens skull blev han slutligen också vald och hyllad.
De första åren gingo, och sällan bleve det nu tid att sitta på någon solbänk i fönstersmygen.
I Uppsala spreds en dag vid distingens marknad det ryktet, att riksföreståndaren närmade sig på landsvägen. Köparna knöto fort ihop sina pungar, månglarna slogo igen sina stånd, och det blev lika tomt i vinstugorna som trångt utahför domkyrkand. »Han tänker på oss allmogemän och tillåter inte sina fogdar något övervåld», sade bönderna »och så flärdlös han sitter där på hästen i sin bruna sammet!» utropade hustrurna. »Att han har lite hermelin kring ärmen, är väl inte mer än rätt.»
Herr Sten gick in i sakristian. Han var rund i kindderna och hade litet huvud med ljust, uppkammat hår men hans handslag var trohjärtat och gott.
Det var dådlystna och självrådiga män, som möttes därinne i dagern från det högt sittande fönstret. Lärd och slagfärdig stod vid ena bordssidan doktor Hemming Gad, han, som under gamla herr Stens dagar bott som sändeman i Rom och varit med vid påven Borgias vilda fester. Han stödde hakan i handen, knep ihop de kvicka ögonen och tycktes ha sina egna tankar om världen. Mitt framför honom på andra sidan smålog den sluga Brask, som några år förut hade blivit bisp i Linköping. Och längst in tronade ärkebiskop Gustav Trolle, smal och lång, med torra, magra drag och halvsänkta ögon. Rådsherrar och domherrar fyllde rummet, och bakom dem i det uppslagna väggskåpet glittrade guldkalkar, pärlor och safirer och vittnade om kyrkans uråldriga makt och glans.
Herr Sten gick rakt fram till Trolle och räckte honom sin hand. »Herrarna av den danska arten ville hellre ha er far till riksföreståndare än mig», föllo hans ord. »Men låt oss glömma gammalt groll, och minns, att jag själv har gjort mitt bästa för att skaffa er ärkebiskopsstaven!»
»Våra ätter ha alltid hatat varann», svarade Trolle med isande förakt och vände sig bort. »Lägg ni er gunstfriande hand i böndernas! Vi Trollar ha ett vitt och ömtåligt skinn, som inte tycker om så hjärtliga handskakningar. Rid hem igen till ert Stockholm, jag rider till Stäket. Sedan får det sluta illa eller väl.»
Fast dörren var tillskjuten, hördes ordstriden ut i kyrkan. Djäknarna kände igen både Sture rediga och lugna stämma och den långsamma, nästan viskande Trolle. Ärkebiskopen hade ett sätt att viska, så att vart ord tydligt kunde ljuda genom en hel domkyrka.
Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet. Svenskarna började ändå vika för det häftiga anfallet och voro nära att bli slagna, men han skakade sitt tvärklippta, gula hår ur pannan och störtade framåt med baneret halvsänkt som sprötet på ett skepp. Då grep man till svärdet och yxan i stället för hakebössan. Banerduken fladdrade, och skaran omgav honom och följde honom segrande utefter skogskanten, där sexton hundra bönder slutiigen lågo blödande.
Under de dagar, som sedan följde, rådde segerglädje i Stockholm, fast Kristian Tyrann ännu hade sitt befästa läger på Södermalm. Den duktigt törstiga unga Gustav Vasa fick tömma kannan vid herr Stens eget bord. Han hade fått valkar i händerna av banerstången och rispor i pannan, men det var han stolt över. Där rådde heller inga utländska hovseder, utan allt gick enkelt till, och krigarna skrattade av hjärtans lust åt doktor Hemming Gads spetsiga kvickheter.
»Jag ser, Gad, att du slipar gadden», sade en afton herr Sten vänligt. »Är det mig, som du nu tänker stinga?»
Den sjuttioåriga åldringen, påven Borgias forna kammarherre, log en smula, och hans vithåriga huvud skakade. »Herr Sten, du bar inte betrott mig med hederssysslor, som din far brukade. I hans dagar var jag danskarnas värsta fiende, men du har givit mig god tid att gå och tänka. Därunder har jag småningom lärt mig, att allting nu en gång är, som det är. Därför förvånar mig heller inte det, som jag nu skall berätta dig. Jag har hört, att kung Kristian snart ämnar be dig välkommen till sina skepp för att få kyssa dig på kinderna och tala om broderlig fred. Han är, som du ser, en välmenande man, kung Kristian.»
Fru Kristina Gyllenstierna, nksföreståndarens ståtliga husfru, som just höll på att skänka i åt sin herre, satte kannan hårt i bordet. »Det är svek», for hon ut, och rådsherrarna instämde. Men doktorn fortfor: »I nödfall lär Kristian själv vilja rida till Österhaninge kyrka för att möta dig där, om du skickar mig och fem andra till honom som gisslan.»
Herr Sten såg strängare på sin husfru, än det var hans vana, och svarade: »Det vore oädelt att misstänka en fiende för ett svek, som skulle vara oss själva omöjligt att begå. Finns det några, som ha mod att följa doktor Hemming, så visa mig det genom att räcka upp bägaren!» Flera höjde sin bägare, och ivrigast var den oförskräckta väpnaren Gustav Vasa.
En guldlövad septembermorgon roddes därför han och de andra fem utåt Saltsjön. Bakom dem låg det muromgivna Stockholm på sin ö, och mellan tornen glimmade avlägset vattnet i Mälaren. Plötsligt framsusade förrädiskt ett roddskepp, fyllt med danskar. De sprungo över i båten, grepo svenskarna och förde dem med sig som fångar ut till den segelfärdiga flottan.
Kungsskeppet sam i mitten med släpande flaggor och röda tältdukar som höllos upp av mänskligt färgade träbilder. Somliga föreställde jättar och somliga sjöjungfrur.
Väpnaren, som var lika het i vrede som förut i munterhet, lovade vid sin Vasasköld att bli minnesgod och aldrig glömma en så nedrig trolöshet, men doktor Hemming kisade världsklokt mot honom, klappade honom på skuldran och bad honom lära sig, att allting nu en gång var, som det var. Därmed böjde doktorn knä framför kungsskeppet och bugade och svepte utefter tofterna med den avtagna hatten.
I två dagar satt herr Sten och väntade vid prästens brasa i Österhaninge utan att få se någon kung Kristian. Medan han red tillbaka, började flottan att lätta sina ankare för att segla hem till Danmark med fångarna. Men bönderna omringade herr Sten, tryckte hans händer och ropade: »Efter ett sådant svek går ingen svensk mer att möta kung Kristian utan kogerbössa på ryggen. Nu vilja vi leva och dö för vårt fäderneärvda land och vår avhållna riksherre!»
I sundet vid Stäket framgled inte långt därefter ett praktfullt skepp med många svenska herrar och utlänningar ombord. Den förnämsta av främlingarna var den påvliga avlatskrämaren Arcimboldus. Han hade lovat påven och Kristian Tyrann att hjälpa Trolle, men svenskarnas gåvor och förespeglingar hade gjort honom så mjuk, att han i stället nu var på väg till Arboga för att godkänna domen över den avsatta ärkebiskopen. Hopsjunken bland kuddarna satt han hos herr Sten inne i aktertältet och stödde armbågen mot den väldiga kistan med hopsamlade avlatspengar.
Han brydde sig inte om att gå ut på däcket, men när han fick se, att en skara av bönder ännu var samlad på ruinerna av den forna borgen, stack han ut sin krokiga näsa mellan tältgardinerna och befallde något. Ett ögonblick syntes till och med hans smala, mjölvita ansikte och svarta, krusiga hår. En frispråkig och fet munk sprang då fram till relingen och svängde ett kors med sankt Pers bild och nycklar. »Hitåt, beskedliga bondemän!» ropade han uppspelt. »Unga, gamla, låt pengarna skramla till själens frälsning! Helgonen ha, sanna mig, gjort så många överloppsgärningar», avbröt han mäklande, »att påven kan ha råd att förlåta några Upplandsbönder deras uselhet.»
Skeppet drogs utefter stranden för att komma genom det trånga sundet, och bönderna sträckte sig över båtkanten och släppte syndapengarna i Arcimboldus offerstock. Den låg fastnaglad med kedjor och lås på däcket. En storbonde köpte sig till och med av munken ett fulltryckt pergament. Där stod det att läsa, att påven fritog honom från alla synder och förseelser och försatte honom i samma oskyldighetstillstånd som på hans döpelsedag. Det trodde den enfaldiga bonden, att påven kunde. Han var så lycklig över sin handel, att han ville klättra ombord för att kyssa Arcimboldus på händerna, men sundet var inte långt och skeppet roddes ut på sjön.
Det var redan i december. Änderna höllo riksdag i de bruna vassarna och snattrade om att flytta. Skogen såg naken och frusen ut, sedan de sista gula kläderna hade fallit till marken, och var kvist tycktes darra och huttra. och ändå lågo Mälarvikarna lika speglande vackra som på en sommarkväll.
Med mjuk och inställsam röst talade Arcimboldus om Rom, där de stora konstnärerna Rafael och Michelangelo smyckade den lärda påvens palats och hälsades som furstar. Det tog djupt i skattkammaren att låta bygga och pryda, och därför hade påven skickat ut Arcimboldus. »Överallt bruka riksherrarna stoppa litet av avlatspengarna i sin ficka», sade Arcimboldus och smuttade på en bägare med uppvärmt vin, »men ni är inte som andra, herr Sten. Ni behåller ingenting för er, utan skänker i stället ur er egen pung. Gläds, gläds! I Rom välva vi nu över Petri grav ett jättetempel, som skall bli hela kristenhetens huvudkyrka. Där skall en marmorros i taket kunna säga: guldbeläggningen på mina blad är guld från det avlägsna och fattiga Sverige.»
Herr Sten satt tyst och tänkte på bymålarna därhemma, som med penselbunten i fickan småvisslande och gnolande stodo och revo sin färg. Fast de fingo leva och dö i sina lappade hosor, visste han nog, att de också kunde bli varma om hjärtat, när de målade upp sina stela helgon och änglar. Hans blick gick över vattnet, och långt borta på stränderna ringde det till Ave Maria i de små sockenkyrkorna.
När Trolle var ordentligt avsatt, reste Arcimboldus ur landet. Men Kristian Tyrann, som tyckte, att avlatskrämaren ställt sig alltför väl med svenskarna, frånrovade honom hans fullastade kistor. I stället att omsmältas till guldsirater eller fromt sjungande klockor i det eviga Rom blevo de svenska avlatspengarna raskt förvandlade till danska lodbössor, knitfjärdingar och armborst. Länge dröjde det heller inte, innan det började dundra utanför Borgholm och Kalmar. Följt av värvade skottar, fransmän, holsteinare och mecklenburgare, närmade sig det danska baneret genom de småländska skogarna upp mot Västergötland.
Herr Sten uppställde sina bönder på den frusna sjön Åsunden. På sidorna upphöggos vakar, och bakom på stranden hopvältrades en bråte av träd och ris till skydd i ryggen. Bönderna blåste i händerna och stampade i isen för att hålla sig varma, och ivriga att få strida svängde de sina taggiga järnkulor, som voro fästa vid klubborna med kedjor. På andra sidan byggde fienderna en skyttenborg av sina vagnar och stodo bredbenta och spände på sina armborst.
Herr Sten red modigt fram i spetsen för sitt folk. Hans ljusa häst var synlig på långt håll, och en överlöpare utpekade den för fienderna. Den första kulan kom studsande utefter isen och genomborrade både hästen och den unga riksföreståndarens ben. En dansk präst sprang då upp på skytteborgen med ett kors och ropade: »Vet, att på kyrkdörrarna uppslås redan en bannlysningsbulla mot de svenska herrar, som grusade ärkebiskopsborgen. Nu äro vi här i den romerska faderns namn för att straffa kättarna!»
»Till strids för vår rättvisa smak!» svarade bönderna, och krutröken höljde en stund drabbningen som en dimma. Men deras anförare låg blodig på isen, och gång på gång blevo de tillbakaslagna. Med knapp nöd hunno de att bära honom till en släde och spriddes sedan i vild flykt över skogar och frusna kärr.
På andra sidan Tiveden i Ramundehoda stannade släden utanför de sista Antonius-eremiternas kloster. Det var ett mossigt litet hus, som nästan gömdes under granarna. Träden stucko sina grenar genom det trasiga taket och susade och dånade utanför de tomma fönstergluggarna. I det farliga Ramundeboda tordes ingen bo utan att gå brynjeklädd, och munken, som kom ut, hade järnskjorta under kåpan
»Jag känner igen dig från sorgedagen i Örebro, där du bragte mig budskapet om min faders död», hälsade herr Sten med matt röst. »Du hade ingen tro på de unga, du, och ville inte följa mig.»
»Unga herr Sten, du har småningom givit mig en annan tro», svarade munken och satte sig bredvid honom i släden med ett skrin, som spred en stark kryddlukt. »Vi ensittare förstå konsten att under bön koka läkemedel av örter. Nu skall jag följa dig och strida med döden om ditt liv, som en småsven strider för sin herre under ett handgemäng.»
Släden ilade vidare med snabb fart. Trots smärtorna glömde herr Sten aldrig en stund sina plikter. Var han stannade, utdelade han befallningar om rikets försvar, fast ryttare oupphörligt anlände med allt dystrare nyheter. I Strängnäs rådgjorde han länge med sin kansler, den fridsamma biskop Mats, men munken, som fiitigt ansade såret, märkte, att det började bli brandigt.
»En dag till, och jag är i Stockholm», framviskade herr Sten, när han om morgonen åter lyftes i släden. Kördrängen svängde tömmen för att mana på hästen, och ruskorna visade farvägen över den snöiga Björkfjärden. Fiskaren satt vid sin vak, vedhuggaren gick på stranden med sin yxa, och ingen anade, vad som i den stunden tilldrog sig i den framrusande släden ute på isen. Men munken, som låg på knä i halmen framför den sårade riksföreståndaren med handen på hans bröst, kände, att hans hjärta upphörde att slå.
Det var sent, när Stockholm öppnade sina portar, och släden svängde in på slottsgården. »Är det en sjuk gubbe du har med dig i släden, munk, och vad vill du med honom här?» frågade vakterna och sprungo fram.
»I rådslag var han nog klok som en vis och gammal man», svarade munken de bestörta knektarna och slog armarna om herr Sten för att lyfta honom ur halmen. »Här håller jag i famnen den bästa av svenskar. Förstå ni nu, vem det är? Hjälp mig att bara honom upp till hans änka! Håll portarna stängda, och låt fru Kristina gråta ut i natt! Sedan spörjs det, vad hon lärt av Sturarna.»
Borgarna trängdes hela kvällen i gillesstugorna och frågade varann: »Vem är nu man att stiga fram? Herr Stens son är ju bara ett sex års barn.» Nästa morgon började de ändå att anlägga sina brynjor, ty fru Kristina stod redan mellan stenbössorna vid porttornet. Fast rödögd efter en genomvakad natt, hade hon ett modigt ord för vem, som hon mötte. Rak och smärt gick hon på stadsmuren. Hon talade med timmermännen, och barfota och viga sprungo de ut och höggo sönder broarna, så att ingen längre kunde slippa in i staden. Bevärade skepp förankrades mellan öarna, och hon skaffade kulor både av sten och järn och bly.
En dag sade hon: »Kalmar försvaras nu av änkan fru Anna Eriksdotter. När de tappraste männen dö, få deras änkor ta upp striden. Men vad är det jag ser där ute på malmen? Är det inte en spjutskog?» Då sade slottsfogden: »Trolle har satt på sig biskopsmössan igen och samlat en här, och det tör vara hans sändemän, som komma för att mäkla. Vad skola vi nu svara dem?» »Gå ned», sade hon, »och svara dem med hakebössor och serpentiner, till dess de vända igen!»
När folket ute i bygderna hörde om hennes ståndaktighet och besinnade, att hon var Sten Stures' änka, lyftes klubban och pålyxan ur stugvrån. Medan riksföreståndarens lik bars till Gråmunkeholmen, och klockorna ringde för hans själ, vässades åter de bondevapen, som redan så många gånger fått eggen sönderhuggen. Utan att ännu ha förtröttats samspråkade odalmännen om den frihet, som ofta tyckts så nära och ändå beständigt vek undan.
Det led under tiden mot våren, och isarna lossade. Kristian Tyrann seglade upp på strömmen för att avstänga Stockholm från havssidan, och på vardera malmen stod en belägrande här.