VIII.
SNILLENAS KONUNG.

FREDRIK DEN STORES SYSTER.

I Preussen härskade vid mitten av sjuttonhundratalet en sällsam och vida beundrad man. Det var Fredrik den store. Han var en vis konung och orädd krigare, men levde helst en filosofs liv, omgiven av skalder och lärda.

Slottet i Berlin stod en kväll upplyst till stor fest. I Vita salen framskred under kristallkronorna ett mycket egendomligt tåg av dansande fackelbärare. Den första var enögd. Den andra var ärrig. Somliga haltade åt vänster, somliga åt höger. Den ena släpade med foten, och den nästa stötte i. De flesta voro nämligen gamla fältmarskalkar och generaler, som i ärofulla strider höljts med blessyrer. En sådan högtidlig, gammaldags fackeldans blev numer bara dansad vid kungliga bröllop. I afton var det Fredrik den store, som gifte bort sin syster Lovisa Ulrika med Sveriges kronprins Adolf Fredrik. Själv var prinsen inte närvarande. men omgiven av pudrade herrar och var dag med femtio dukaters underhåll på fickan, hade riksrådet Tessin kommit i hans ställe för att hämta bruden. Och märk nu, vad som blir berättat! Från brudgummen hade han nyss lämnat henne de härligaste juveler, och de glindrade över hennes hals och armar som en hel vintergata.

Ungdomliga Lovisa Ulrika, hur litet kunde du då ana, att dina bröllopsjuveler småningom skulle förvandlas till en harmfylld kvinnas tårar! Vad de orden betyda, komma händelserna snart att bäst visa. Det hade kostat svenskarna dyrt att köpa en sådan brudgumsgåva, och de menade, att den alltid skulle räknas till rikets kronjuveler. Men det hade Tessin inte kommit sig för att bekänna inför den store konungen och hans syster, utan hon trodde, att de voro hennes egna. Vacker och rak stod hon bredvid sin broder, och en stund betraktade han henne med sina Iågande, djupblå brandenburgska ögon. Plötsligt drog han upp sin gyllne snusdosa och tog sig eftertänksamt en duktig pris. Som han smällde igen locket, sade han lågmält: »Jag är inte utan oro för min syster. Det brandenburgska blodet är häftigt och stolt. Min syster skall akta sig att såra de frihetskära svenskarna.»

Vid hans hov hade hon lärt sig att beundra snille och kvickhet mer än allt annat. När bröllopet var över, och hon gungade på Östersjön, var hon därför glad att ha till ledsagare en så lysande och snillrik man som Tessin. I Sverige voro på den tiden rådsherrarna nära på konungens medkonungar, och det grämde Tessin, att han inte hade fått tillfälle att bära den hermelinsbrämade rådsdräkt av röd sammet, som han hade med sig i kistan. Men det var nu ingen tid att visa surmulenhet bredvid en så själfull och bländande furstinna, och båda blevo goda vänner, utan att därom var något ont att säga.

I Stockholm levde då ännu den gamla, skröpliga kung Fredrik. Hans stora peruk vippade ibland ännu i en guldsmidd kaross, som rullade bort till Karlberg eller Rotundan i Hummelgården. Men några år gå fort, när vi berätta om dem hundrasextio år efteråt. Då gamla kungen dog, hade Lovisa Ulrika redan med snillets spira i sin hand lekt fram ett hov efter sitt sinne vid det lummiga Drottningholm. Tessin hjälpte henne att fylla salarna med tavlor och samlingar. Praktfulla pendyler slogo timmarna med tunn silverklang, och på byråar och marmorspislar sutto herdar och herdinnor av porslin. Under lindarna i parken framtittade otaliga bildstoder. Många av dem hade förr i tiden hemförts som krigsbyte. Till och med ålderdomens skrynkor och grå hår försökte i hennes lilla sagovärld att gömma sig bakom en mask av ständig ungdom. Både unga och gamla pudrade sitt hår vitt och sminkade kinderna röda, så att alla sågo ut som vackra, nätta dockor.

Förr växte det rovor i Sverige, nu växte det snillen. Liksom en vig pojke tycker om att klättra, så roar det ett kvickt huvud att hitta på ordlekar, och nu ville alla vara kvicka. Skratt ljöd i det gröna, där skalden Olov Dalin läste högt, och drottningens svarta morian Badin kom i en stor fjäderkrona med tebrickan framför sina hjulande ben. Ett sådant hov kunde bara Fredrik den stores syster trolla fram ur den steniga svenska marken. Förr gingo unga adelsmän och lånade pengar. Nu gingo de också och lånade kvickheter, var de hörde några, för att sedan göra sin lycka genom att låtsas mer snillrika, än de voro.

Men det fanns en, som kunde gäspa, fast han alltid snällt höll upp handen för munnen. Det var en mycket god och beskedlig man. Redan hans namn, Adolf Fredrik, lät ju som själva beskedligheten. Han tyckte mer om att svarva eller att få sig en ordentlig tallrik surkål. Men kung Adolf Fredrik beundrade sin drottning, och hovfolket brukade säga, att han såg nådig ut till och med på ryggen. När dagen började lida, bjöd han henne armen, och skaran trippade bort till en teater i det fria med kulisser av tuktade häckar. Vida omkring hördes de spelandes röster i den stilla kvällen, där daggen föll i gräset, och himmeln gulnade bakom lövkronorna.

Små prinsbarn föddes ju småningom också till världen, och de gjorde som de stora. I sina koltar med silvergaloner stultade de omkring, vände ögonen uppåt, slogo sig för bröstet och spelade teater på bänkar och bord. Sist att tröttna var alltid den äldsta gossen, kronprins Gustav.

Badin, den svarta morianen, hjulade ibland förbi prinsens rum, när Tessin som bäst höll lästimme med honom.

stack Badin händerna mellan knäna och skrattade åt, vad han hörde, så att hans stora mun drogs ända upp till öronen. Därinne hoppade det förnäma riksrådet Tessin omkring på golvet, pep som en fågel, gnäggade som en häst och tutade och trummade som en soldat, allt för att Gustav så mycket livligare skulle förstå, vad som lästes om. »Vara lydig och beskedlig!» förmanade Lovisa Ulrika, och så fick han om kvällen följa henne på teatern. När han skulle krypa till kojs, kunde han inte tänka på annat än teaterns hjältar och hjältinnor. Han ställde sig i sängen med handduken virad om huvudet som en turban. Vers efter vers läste han upp ur minnet, ända till dess han med tummen slutligen gav sig en dolkstöt i hjärtat och trillade omkull bland kuddarna och somnade.

Allvarligare gick det till om morgonen, när Dalin, som också var hans lärare, steg in med sina böcker. Redan hans ansikte med den krokiga näsan och höga, bakåtsluttande pannan tydde på något ovanligt. Full av liv och kraft och lärdom, berättade han om hävdernas minnen. Då begynte det stråla i den begåvade gossens stora, djupblå ögon. Allt storsint och bländande lockade honom oemotståndligt, och det blev hans högsta dröm att själv få likna forna tiders stora. Ofta satte sig Lovisa Ulrika i läsrummet för att höra på, glad åt hans snabba och livliga svar på alla frågor. Hon hade fått, vad hon önskade: en son, som var ett snille.

Ändå kunde varken smink eller puder dölja, att hon ofta kom förgråten. I Berlin hade hon vant sig, att hennes kungliga broder befallde över allting, men här befallde rådsherrarna och ständerna. Hon stampade i mattan av harm, när hon talade därom med sin godmodiga gemål. Och når de tjocka riksråden kommo på besök, lät hon dem på trots sitta på små kullerstolar i stället för i bekväma ryggstolar.

Inte ens Tessin ville böja sig och lyda eller pruta på friheten, hur väl han än trivdes i hovets lätta skimmer. Det föll så många häftiga ord mellan honom och drottningen, att hon till sist inte längre kunde tåla den forna gunstlingen för sina ögon. Han måste gå bort i onåd och framleva sina återstående år på sitt Åkerö. Där i lantlivets ensamhet försökte han glömma världens Rärd och se kallt på den tid, då han var rik och firad och avundad. Slutligen, när han kände, att döden närmade sig, lät han bära in den färdiga likkistan i rummet och skrev med ett stycke krita på locket: »Äntligen lycklig.»

Men ständerna hade också tagit Dalin ifrån prinsen och givit honom andra lärare, ty den kvicka skalden retade dem med sina spefulla kväden. Den lilla Gustav saknade sin kära Dalin och snyftade bittert. Och föräldrarna rodnade av förtrytelse under den skammen att inte ens få välja de lärare åt sina barn, som de ville. Rådsherrarna brydde sig heller inte om, när kungen nekade att skriva under, vad de bestämde. De gjorde sig en stämpel med hans namn och tryckte den i stället helt lugnt under beslutet. Den maktkära Lovisa Ulrika och hennes gemål började att känna sig som två misstroget bevakade fångar, utklädda i sammet och juveler.

Ja, juvelerna, med dem prydde hon sig gärna, ty hon tyckte om att lysa och beundras. På dem började hon att tänka. Hon öppnade sitt skrin, och där glimmade de som regndroppar och som tårar. Hon mindes, hur hon hade burit dem som brud. Gråtande tog hon upp broscherna och de dyrbara länkarna i handen och synade dem vid ljusskenet. »Ni skola hjälpa mig», tänkte hon. »Jag behöver soldater, och jag behöver folk på gatorna, som kan ropa: Ned med rådet! Tyst och hemligt skall jag skicka bort er ur Sverige med en pålitlig tjänare och pantsätta er. Då får jag pengar till mutor och gåvor. Någon mörk natt skall jag nog sedan göra upp med er, rådsherrar!»

Men den tiden hade väggarna öron och nyckelhålen ögon. Snart började det skvallras, att hon i försåtlig avsikt hade skickat bort sina juveler. »Är då inte min brudgåva min?» frågade hon både uppbragt och förskräckt. Men ständerna svarade, att det var rikets kronjuveler, och tillsade konungen att vackert genast låta visa och räkna dem i räntekammaren. goda råd dyra. Bc,;r~;i vo' - d e e'TtE'fi .rtid, och ni'S blevo *

På det gamla Rydboholm utanför Stockholm sutto då en afton två män vid en nästan nedbrunnen brasa. De hade kunnat tagas för några häxmästare från forna dagar. Dörren var väl låst utåt gården, och under ivriga viskningar smälte de i en liten panna ett tungt, silverliknande ämne. Den ena, som hade blida och fina drag, var ställets herre och en nära vän till kungaparet. Han hette Erik Brahe. Den andra glömde sig oupphörligt och dundrade till med något mustigt kraftord. Det var kapten Erik Puke.

Brahe såg mot fönstret. »Jag känner mig underligt orolig», viskade han. »Något kungligt envälde av det gamla slaget vill jag nu inte vara med om. Men visst är, att det evinnerliga partikivet med sina mutor till sist stryp er oss alla. Något måste göras. Vad folket på gatorna angår, har jag hört, att den avsigkomna hovlöparen Angel är utsedd att skickas omkring till kaffehus och krogar för att prata upprorsmod i de bålda kämparna.»

Han tog pannan från glödhögen och hällde det smälta blyet i kulformarna, som stodo uppradade bredvid honom på golvet. Under tiden tillade han: »Här ha vi ammunition. Alltså i morgon natt, juni den tjugondeförsta!»

»Myteri i kasernerna!» instämde Puke med höjd röst. »På Johannis plan och Ladugårdslandstorg samling vid trumslag. Kungen ut till häst, hurrarop och ny författning. Så ungefär går det till i andra land. Och så bus i kurran med frihetsvännerna, som de kalla sig! Jag kallar dem. .

Brahe tystade honom med en handrörelse och vände sig igen mot fönstret, dar något skymtade förbi.

Det var en piga, som gick över gården med en smörbytta. Helt likgiltigt snurrade hon in den på bordet i det öppna köket på andra sidan och gick i;~i sin väg igen med en munter trall.

Brahe blev ännu oroligare. »Minsta småsaker kunna ibland få oförutsedd inverkan vid tilltänkta händelser», sade han. Ett förfluget ord, ett brev, f,.fi,j~;~~ iI'I~E' mer.»

»Låt oss åtminstone hoppas, att Sveriges öde inte ligger på botten av en smörbytta», svarade Puke med ett gott skratt. »Förmodligen skall skepparen i morgon ha den med sig till staden, fast flickan var för lat att bära ned den till skutan.»

»Det gör mig ont», inföll Brahe för att avbryta sin egen dystra tankegång, »att vår snillrika drottning aldrig riktigt kan lära sig, att hon är skyldig hålla lagarna i sitt nya land, lika skyldig som var och en av oss andra. Men kungen är en hedersman. Kom ihåg det, kapten! Jag vet, att han har samvetsskrupler, för vad som nu sker. Man behöver inte vara ett snille för att begripa, att ett kungalöfte på lagen inte är givet för att brytas. Men, Gud förlåte, nu är det för sent att tala om allt detta.. Bär in kulorna till inspektoren!»

Puke samlade upp kulorna i en säck, svängde den över skuldran och ställde sina steg till det inre rummet efter att ha lyft av dörrklinkan. Där brann ingen bar eld, utan endast en taklykta. Under den satt inspektoren mellan två högar av muskötpatroner och laddade skarpa skott.

De båda herrarna gingo sedan att sova. När inspektören hade blivit färdig med sitt arbete, packade han in patronerna i några brännvinsankare och bar själv ned dem till en vedskuta, som låg vid bryggan.

»Så, min snälla man», sade han till skepparen och lyfte försiktigt ned ankare efter ankare i kajutan. »Styr nu i väg tiII vår herr greves hus i Stockholm, och ställ in de här pjäserna i portgången! Men det säger jag: Låt bli att ta sig en styrkare på vägen! För det här är ett nytt brännevin, som heter smällevin. Och det är aldrig för gott att smaka på.»

Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.

Och framåt sköt den åttiåriga skutan genom krusningen. Och klockan ringde långt borta i Danderyd. Och solen, den steg och steg och så mojnade vinden.

Då kom skepparen ihåg smörbyttan, som han skulle ha med sig till staden, men som den Iata pigan hade ställt i köket.

Seglet föll, och ankaret föll. Och förargad spottade han sin tobaksdross i sjön. Släp och slit, det är en skeppares liv. Aldrig nog på kneg och knog.

Långsamt halade han sig ned i jullen. Ännu långsammare gick det, innan han fick smörbyttan ombord. Inte anade han då ännu, att han genom sin långsamma rodd så att säga redan hade slagit av både Pukes och sin egen husbondes huvud med sina tröga åror. Hur det blev med den gåtan, det skall nu berättas.

När han kom fram till Stockholm, var det redan sena kvällen. Och då var han ändå bara vid Södersluss. Men Brahes hus låg åt Mälarsidan på Helgeandsholmen. Förgäves hade hovets vänner där väntat på sitt »smällevin». De visste inte, att en glömd smörbytta redan hade räddat Sverige från deras tilltänkta statskupp. Småningom började de att skiljas åt. Hovlöparen Angel, som skulle gå omkring och uppvigla sjömän och annat löst folk, hade likväl råkat att bjuda på fler skålar för drottningen, än han själv tålde.

På Norrbro stod han framför en flock busar och pratade, mer än klokt var.

Vid det laget hade konungen och Lovisa Ulrika nyss stigit in i sin loge på teatern. Egentligen var konungen både avhållen och aktad. Han hade många verkligt tillgivna vänner att hälsa på med en fryntlig böjning på huvudet. Men i afton såg han besvärad ut och torkade sig i pannan. Som alltid, när det blev trångt, upplyftes ett par bänkar på själva scenen. På dem sutto mitt framför honom av en ren slump just några av de frihetsvänner, som hovet i natt tänkte låta fängsla.

Där satt, liten och illmarig, Pechlin med sin vassa näsa. Han såg genom lornjetten mot hovskaran och hade roligt åt sina egna små beska elakheter. Och där satt Augustin Ehrensvärd, solbränd och käck, och ritade med pekfingret på hattkullen. Kanske berättade han för Pechlin om sitt Sveaborg. Det var den märkvärdigaste fästning, och den höll han på att bygga på en klippö i Finland genom att spränga långa valv inne i själva hälleberget.

Men litet vet människan om den stund, som kommer. Det har den här berättelsen ofta visat. En spåkvinna kunde ha fått mycket att säga, om hon nu hade stigit fram på scenen till bänken.

»Låt mig läsa i din hand, Pechlin», skulle hon ha sagt. »Den ser ut som en spindel. Listigt är du med i allt. Som en spindel spinner du dina osynliga nät. Men en gång komma de att snärja dig själv. I fängelse skall du dö!»

»Men du, Ehrensvärd», det hade blivit hennes nästa ord. »Du har en byggares duktiga hand. Och det är för sekler du bygger. Vad är det jag ser? I Sveaborg skall du få din grav. Och jag ser, hur svenskarna en dag under klockringning och sång hölja den med flaggor och vimplar, som de tagit från ryssarna!»

Knappt något skulle kanske dock ha överraskat dem mer, än om spåkvinnan hade böjt sig ned och viskat: »Se er för, ni alla frihetens vänner, som sitta här på bänken! I natt kan det gälla ert väl och ve.» Men där stod ingen spåkvinna, och de visste ingenting om de händelser, som slogo med sina vingar omkring deras huvud.

Blott drottningen och hennes vänner i hovlogen visste det. Hon började att darra för sina egna planer och blev allt blekare. Det klädde henne, ty hon hade annars ofta för hög färg. Men hon hade inte längre ro att sitta kvar i stolen.

När hovet hade åkt hem till slottet, kom Puke dit upp för att få veta, vad som skulle göras. Hård, översten för drabanterna, kom emot honom med hastiga steg. Hans far hade varit med vid Bender, och hans egen kropp hade smakat både stål och bly, men nu skälvde han på rösten. »Ingenting får ske i natt», sade han kort. »Faran är ännu för stor. Vi måste vänta. Det är drottningens befallning.»

»Det dröjsmålet kommer att kosta våra liv», svarade Puke, när han vände sig om för att gå. »Men ni var alltid min välgörare. Jag lovar att i fyra hela timmar uthärda tortyr utan att bekänna något, ifall jag därmed kan skaffa er tid att fly.»

Några frihetsvänner hade då redan genom soldater i kasernerna fått reda på sammansvärjningen. Under oro räknades timslagen från kyrktornen, men utan trumslag eller skott förflöt natten. Ehrensvärd samlade sina soldater på Artillerigården och lät dem stämma upp hurtiga frihetssånger, och gråhåriga riksråd och generaler gingo med i patrullerna för att försvara friheten.

I elvte timmen hade nu drottningen hunnit att få tillbaka de pantsatta juvelerna. Utbrutna ur sina infattningar, lågo de strödda över bordet framför henne. De hade inte längre samma glans för hennes ögon som under bröllopsfacklorna i Berlin. Häftigt sköt hon dem ifrån sig och lät genast skicka dem till syning i räntekammaren, som det var begärt. Hon föll i vanmakt, hon lät slå åder, hon förebrådde konungen hans försiktighet och långmodighet, och från frihetsvännerna fick hon höra det talet, att hon borde sättas på Bohus' fästning. Men ännu ville hon visa, att hon var den konungsliga Lovisa Ulrika, och när midsommardagen kom, åkte hon ut på Djurgården med hela hovet.

Bekymmerslöst småfolk lekte och dansade under träden med stilla nordisk högtidlighet eller slog sig ned i gröngräset kring sina matsäckskorgar. En sextonårig gosse, som nyss hade sluppit ut ur Maria skola, hade fått låna en cittra och satt mitt bland alla blommorna. »Hör på den gossen!» sade en borgare i blå rock och vita strumpor och sträckte ut sig på ryggen med händerna stuckna under nacken. »Han heter Bellman. Honom kan det bli något av med tiden.» Gossen hade ännu ingen riktig vana att sköta cittran, och ändå började han sjunga.. Orden kommo av sig själva, allteftersom han knäppte och letade på strängarna:

»Må de stora fritt få kivas
om den makt, som blott är mull!
Här, där skogens nymfer trivas,
mötas vi för glädjens skull.
Höga, hundraåra ekar,
där de vilda fåglar slå,
skugga oss och våra lekar,
vi, de sälla och de små.»

Men alla sjöngo inte den midsommardagen.

Det fanns då för tiden ännu två fängelser, som särskilt voro hemskt beryktade. Det ena var Vita hästen och låg under gamla rådhuset vid Stortorget. Det var mörkt och bara fyra alnar långt och tre alnar brett. Det andra befann sig i Smedjegården och brukade kallas Rosenkammaren.

Där i den mörka hålan, som stod halvfylld med iskallt vatten, nedsänktes nu gång på gång den arresterade och avklädda Puke. Men han glömde inte sitt löfte till Hård. Under fyra långa timmar höll han ut, innan han öppnade läpparna och bekände. Hård, hans välgörare, fick därigenom tid att komma undan i en båt utåt Mälaren och rädda sitt liv.

De andra sammansvurna blevo fängslade. Några veckor därefter voro kring den öppna platsen vid Riddarholmskyrkan alla fönster och tak fullsatta med människor. Där miste då både Brahe och den in i det sista lika oförfärade Puke och flera av de övriga sina huvud.

Och Fredrik den stores syster, hon som hade glömt hans visa råd att inte såra de frihetskära svenskarna, hur gick det då med henne? Sittande i en stol och med konungen stående vid sin sida, fick hon mottaga ärkebiskopen, som kom, följd av en biskop. Med fuktiga ögon måste hon höra på, hur de uppläste en dundrande straffpredikan från landets präster, därför att hon inte bättre hade vördat lagarna.

MOR OCH SON.

Långt in i Drottningholmsparken, där naturen var vildare och mer orörd, låg ett kärr. Hovet strövade sällan så långt, om inte någon gång för att botanisera efter professor Linnés fason. Där lät Adolf Fredrik i all hemlighet köra på jord. En vacker sommardag blevo så alla kadetterna befallda att tälta i slottets trädgård, och där fingo de riktigt gona sig och mäta så mycket krusbär, att magen stod i fyra hörn. Vad var nu meningen? Det var något att gissa. Såg först, den som kan!

Den välmenta Adolf Fredrik hade slagit botten ur tre hela tunnor guld för att på drottningens namnsdag trösta henne för alla sorger med en överraskning utan like.

En ljus natt fingo kadetterna se en besynnerlig flotte, som försiktigt närmade sig ute på Mälaren. Den bestod av flera pråmar, och på dem tronade tre små kinesiska slott, som i smyg hade blivit byggda på Artillerigården i Stockholm. Det blev nu att flytta upp hela detta simmande Kina på den igenfyllda kärrmarken och sedan att lära sig exercera som kineser. När Lovisa Ulrika på sin namnsdag glatt häpen steg ur sin vagn, stod där en hel ungdomshär av kineser med klingande spel och med drakar och solar på fanorna. Klädd som mandarin, överlämnade kronprins Gustav till henne på en purpurkudde slottets förgyllda nycklar.

Kina blev en ljuvlig vrå mellan skuggiga lövträd, och hon lät bygga om och försköna slottet och flyttade dit om somrarna med sina böcker och sitt broderi. Där fick Adolf Fredrik i ro hänga peruken på en spik och låta svarvhjulet snurra. Ville de en afton sitta med sina förtrogna utan att störas av nyfikna tjänare, fanns det en sal där det fulldukade bordet kom upp genom en fallucka i golvet. Man kunde ha trott, att hela slottet, som det stod, hade blivit hemfört på någon ostindiefarare. Drakhuvud gapade fram under balkongen. Klockor vaggade för vinden utefter de ärggröna, svängda taken. Framför speglarna i rummen sutto kinesiska porslinsdockor, som kunde röra på huvudet och nicka välkommen. Och mitt bland alla små lackerade bord och skåp med elfenbenspjäser och tekoppar fanns det en hel liten kinesisk dockteater att beskåda.

Men inga slottsdörrar kunde utestänga tidens stormar, och inga skiltvakter, hur granna de än posterade med talgade mustascher och flätat hår. Ond och trött kom konungen från de ständiga tvisterna vid rådsbordet och blev först nöjd och fryntlig igen, när han en stund hade plockat bland sina svarvjärn. För att trösta sig satte han sig en dag och åt ostron och därpå surkål och sedan stora, färska fettisdagsbullar med mandelmassa och sjudhet mjölk. Men det var för mycket. Den dagen dog Adolf Fredrik.

»Välkommen, tredje Gustav!» nickade alla de kinesiska gubbarna i Kina. »Nu se vi, att det inte blir någon sömn för oss, utan att det är en ny sol, som stiger.» Och det samma märkte snart svenskarna. Där sutto de utländska sändebuden i Stockholm som väldiga kaxar och styrde riksdagen med sina mutor. Skulle det förbli så? Var det frihet, att svenskarna måste lyda, vad som befalldes av den stora kejsarinnan Katarina i Petersburg? Nej, som den fagraste vår, som en knoppande Eriksmässetid hade friheten kommit och klätt landet i grönska, men ogräs hade följt med i sådden. Det händer med all sådd. De unga adelsmännen började tröttna att hänga i de grevliga och friherrliga ämbetsfurstarnas trappor för att tigga sig till en syssla eller litet penninghjälp.

Hör, vilket sorl på gatorna! Och det en het augustidag. Vad har då hänt? - Ja, fråga vem som helst i trängseln på Norrbro. Fråga kryddkrämarn, som står och hurrar! Se här, var god, en pris snus, min herre! Är det sant, att kungen har hållit tal till vakten på slottet och arresterat riksråden? - Visst är det sant. Se själv, nu öppnas slottsportarna!

Ung och djärv, fast ännu blek av sinnesrörelse, kom Gustav utridande med dragen värja framför sitt garde. En vit binda hade han knutit om armen till igenkänningsmärke för alla, som voro av hans sinne. Det blev ett letande i fickorna efter näsdukar, ty litet var ville bära det vita stridstecknet. Förbi var det med Mössorna och Hattarna. Till och med ständerna ropade ja, när han slutligen på rikssalen begärde, att de lagligen skulle lämna honom större makt.

Vad hans moder hade kommit till korta med i mörka natten, då hennes vänner villrådiga gingo och väntade på sitt »smällevin» från Rydboholm, det hade lyckats för honom mitt på ljusan dag. Ända sedah han satt på hennes knä som litet barn, hade han hört henne längtansfullt tala om mat och makt. Nu var den vunnen, men för honom h.' ,`,. skynda att stifta kloka lagar, och hämnd och straff ville han inte veta av. Vita hästen och Ropen-

Här skreko flöjlarna, och de upplysta fönstren skrällde emellanåt till för ett vingslag av någon uggla. Och här fanns det riddarsalar och mörka smygar, där en glad upptågsmakare kunde gömma sig och med sitt mummel få en förbitrippande hovfröken att dåna. Natten gjordes till dag. Det fanns hovdamer, som inte på år hade sett en soluppgång. När de tittade ut mellan sparlakanen för att se, om det var tid att stiga upp, var det gula skenet på tapeten ofta den skymmande vinterdagens sista godnatt. Då blev det att kamma och pudra sig. Och så ilade de åstad med släp et på armen genom den kusliga och kalla vindsgången förbi ett fängelser där det påstods, att kung Erik hade nött golvplankorna med sina steg. Borta i tornet, där Vasakungarna fordom hade skriftat och åhört långa, sträva predikningar mot världsens flärd, var det nu teater. Ljuslågorna tindrade och mångfaldigades i de spegelklädda väggarna. Bänkarna voro nog ganska hårda och smala, men det liksom hörde till. Landets mest högättade personer trängdes där ändå med belåtenhet, och stundom infunno sig ännu odödligare gäster.

Liksom kung Karl hade sina karoliner, så står i minnet tredje Gustav evärdligt omgiven av gustavianerna, av snillena. Där kom Sergel, fet och säker, han som inför en antik staty kunde försjunka i en sådan tankspriddhet, att han räckte fingrarna mot konungen med orden: »Ge mig snus!» Det var starka fingrar, ofta brynta av Roms sol och vana att hålla om mejseln. Med den högg han ut ur kalla, hårda marmorn byster, gudar och gudinnor. Han var romaren bland snillena. Smal och tunn och nästan skymd av hans breda rygg, stod Kellgren, skalden med de kvicka och granna ögonen, som blixtrade av kärlek till allt stort och sant. Det var den svenska fransmannen bland snillena. Och Leopold, kungens vän, diktaren med ordensstjärnan på sitt bröst, han viskade med moln på pannan ett par tre ord i Kellgrens öra. Törhända att de gällde Thorild, krigaren bland snillena, en annan siare, som träget gav dem skäl att vässa tankens pilar.

Vem lade märke till, om kanske även Lidner någon afton letade sig fram till borgtrappan och fick vända. Betjänterna lyste på honom med ljusstaken, och skuggan av hans näsa blev så hiskeligt lång, att den pekade ända upp i taket. Vad han behövde, det var pengar, pengar. Och vad han fick, det gick. Var stackars usling var hans vän, hans bror. Till och med en guldklocka, som konungen en gång skänkte honom, gav han redan i slottsparken åt en fattig gumma. Han var drömmaren bland snillena. Som pojke hade han varit sömnig och slö, men mitt under en lästimme kände han plötsligt en knäpp i huvudet. Efter den knäppen lossnade hans sinne ur sin dåsighet och begynte livas. Vilt, som träden storma och vrida sig över gravarna en höstnatt, brusade dikterna från hans lyra.

Men stilla, stilla, ridån går upp! Med lätta steg framskyndade på scenens tiljor konung, prinsar och prinsessor och spelade med i teaterstycket.

Handklappningarna smattrade, och när de slutligen dogo bort för den kvällen, satte sig konungen med sina förtrogna vid den festliga nattliga måltiden. Själv kom han, som han gått på scenen, i rustning eller klädd som Jerusalems överstepräst med diamantsmycken på bröst och turban. Behag och snille lekte över den bordsringen, och Schröderheim, hans statssekreterare, hade lika brått att säga kvickheter som annars att ögna och peka i protokoller. En kväll kom också Bellman dit från sina Djurgårdsekar. Han hade nu blivit skicklig och vida berömd, och Gustav ropade, att han skulle föras in. Han satte sig då ett stycke bort i salen med cittran på sitt knä och sjöng. Karlavagnens stjärnbloss glimrade i rutorna, och nere på borggården låg snön djup över kanonerna, som i gamla dagar hemförts över Östersjön som segerbyte.

Fladdrande ljus på bordet och natt utanför fönstret, det passade Gustavs hov. När dagsljuset kallt sken in i garderoberna, sågo de silverbesydda tyllkjolarna ut som grå dammgömmor. Och medtagna och gamla föreföllo grevinnorna, där de ringde på kammarjungfrun och började pladdret om maskerader och baletter. För sminkets skull vågade de knappt tvätta sig, utan doppade ofta bara fingrarna en smula i ett litet handfat, som inte var större än en spilkum. Småaktighet och skvaller tasslade i alla vrår. Och Gustav själv, han gick med hyn förstörd av smink, förställde sig och talade i sina egna rum som på teatern.

I Kina slott är ett runt gemak, som brukar kallas visitsalongen. Om någon där vänder sig mot väggen och viskar, hörs tydligt minsta ord av den, som lyss vid väggen mitt emot. Här hade han ibland sitt arbetsbord och satt och skrev på sina skådespel, ty han var också diktare. Just som det rummet skulle helst han önskat sig alla sina slott, så att han nyfiket kunde ha fått stå och lyss vid den ena väggen, efter vad sorg viskades vid den andra. Kom det så någon upprörd stund, då kastade sig hans syster ned för honom på knä. Och hertigarna, hans bröder, dånade åt var sitt håll med luktvattensflaskan. Men vändes hans tanke bara då mot något stort och upphöjt, var han lätt försonad och snar till högsint ädelmod. När han sedan kom i dörren till parken, en smula dröjande på steget, som han brukade, pudrad, klädd i en mörk dräkt med högröda kanter och den kvinnligt veka handen utsträckt - då var han åter förtrollaren och tjusarkungen.

Mitt bland festerna hände det nog också vid Gustavs hov, att de eviga frågorna om liv och död letade sig in i människosinnet. Livet är en gåta och en gåta döden, tyd mig de gåtorna! säger den undrande. Man flärdens barn sätta sig inte och grubbla för att söka det sannaste svaret. De göra hellre också allvaret till en lek. Hör blott, vad som tilldrog sig en sommarnatt, då ett par vagnar rullade ut från Drottningholmsparken! En sådan halvljus natt, då björkstammarna lysa, är det lätt att hålla sig vaken. Och eftersom Gustavs ansikte syns i vagnsfönstret, ila vi liksom tysta nattfåglar.

Var det kanske en åktur till modern, till den gamla övergivna på Svartsjö? Nej, vagnen stannade vid Lovö kyrkogård. Annars på dagen brukade konungen sällan gå i kyrkan. Vad ville han där då på natten?

Under träden skymtade en stor ättehög med en minnessten. Där vilade nu sedan många år hans ungdoms lärare Dalin. De vita och röda rosor, som vid gravsättningen han och Lovisa Ulrika hade burit med sig in i högen och strött över kistan, hade längesedan fallit till stoft. Men han kom inte för att i nattens stillhet tacka en av sina första vägledare. Vid Schröderheims sida ställde han med sitt tysta följe sina sena steg till den lilla lantkyrkan.

I skumrasket därinne väntade en mycket omtalad andebesvärjare, som hette Björnram. Stum som en skugga hälsade han sina gäster och vände sig sedan inåt kyrkan. »Värjorna ut!» viskade han, och med dov röst och armarna lyfta framsade han en lång besvärjelse. Bortom bänkarna började det då att fräsa och låga, och omvärvd av rök höjde sig den store Gustav Adolfs skepnad mitt på gången. Når han återigen hade sjunkit ned, liksom genom golvet, reste sig i vit liksvepning den beskedliga Adolf Fredrik och betraktade för ett ögonblick sin inbillningsrika son. De lyfta värjorna darrade och blänkte i Gustavs och hovherrarnas händer.

De visste inte, att det fanns flera levande människor i kyrkan. Väl gömd på golvet under en bänk, låg en av Björnrams medhjälpare. Han anade ännu mindre i sin tur, att en hemlig åskådare redan förut hade krupit in på ett annat ställe

Det ville sig nämligen inte bättre, än att klockaren några morgnar förut i en av bänkarna hade hittat ett besynnerligt glasrör, som var fyllt med något rött, och täppt i ändarna. Björnram och konungen hade"1:~..~'.~~ rta"tt~. <`ck-a va4t~. kyrkan. Klockaren stoppade trolltyget i fickan, men när han skulle klättra över gärdsgården, gick röret i kras. Då begynte det fräsa och brinna i linnebyxorna, så att han fick ett stort sår och måste linka bort till liviäkaren på slottet. Det var en klok man, som förstod, att det hade varit fosforsyra i röret. Nyfiken hade läkaren därför nu i god tid smugit sig in i kyrkan och skaffat sig ett bra gömställe några trappsteg upp i tornet. Därifrån hade han också nyss fått se på, hur Björnram och hans medhjälpare under väntan på hovfolket plockade upp sina fosforsrör och strutar med frömjöl från apoteket för att åstadkomma rök och fräsande blixtar. Två masker hade de med sig, som voro fastsydda på vitt tyg. Det var skepnaderna. Sedan var det bara för medhjälparen att göra sig osynlig i bänken och hissa dem upp och ned under ljuskronan på ett par tagelsträngar. Läkaren hade roligt i sitt gömsle, men med en rysning utefter ryggen stucko de kungliga herrarna sina teatervärjor högtidligt i skidan och vandrade ut.

Vad tänkte de, vad viskade de om, då de gingo där mellan gravkorsen med natthimmelns sken över sina små kullriga hattar och sitt pudervita hår? Trodde de verkligen, att de hade sett de döda? Knappast. Men de försökte inbilla sig, att de trodde det, och för dem var det nog.

Men allvarets timme skulle till sist ändå slå, och det på en dag då Gustav minst väntade det. Det hade aldrig rått någon förtrolig vänskap mellan honom och hans drottning, den vackra, men tysta och tillbakadragna Sofia Magdalena. Men nu födde hon honom en son, som skulle döpas till Gustav Adolf och ärva hans krona. Slottssalarna fylldes av lyckönskande, och utanför jublade hela staden. På vart traktörsställe sjöngs: Gustavs skål, den bästa kung, som jorden äger! Likväl fanns det en, som inte längre kunde glädja sig åt något, och det var hans egen förgrämda och misstrogna gamla moder. »Det är inte hans barn, men han utger det för sitt, därför att han annars skulle stå utan arvingar», sade hon och skickade honom ett bittert brev. När han bröt det, bleknade han och måste stödja sig mot väggen för att inte falla. Systern, Sofia Albertina, kastade sig på knä, och luktvattensflaskan gick mellan hertigarna, som dånade. »Min egen mor har förgiftat mitt livs skönaste dag», stammade konungen, och efter den stunden blev det aldrig mer gott mellan dem.

Hon blev förbjuden att komma till hovet, och drottningen och hennes damer slutade upp att besöka henne. Sommardagarna på Svartsjö blevo långa. Där fanns det näktergalar i parken, och ibland slogo de några vemodiga slag inne i den täta lummigheten. Men hela slottet föreföll ödsligt och dystert. En gång möttes konungens och hennes vagnar, och han lyfte upp sin lilla son till fönstret. Men hon drog sig tillbaka i vagnen, så långt hon kunde, för att slippa se honom. Hon försjönk i svårmod och dödsaningar och åldrades och blev sjuk. När någon kom med en hälsning från Gustav, skakade hon på huvudet. »Jag kan inte tro, att det är min sjukdom, som oroar honom», svarade hon. »Det är bara mina juveler, som fresta honom. Han är rädd, att jag skall skänka dem åt någon annan.»

Hon klagade över penningbrist och uteblivna hedersbetygelser och sade sig nöjd att få lämna en värld, som endast skänkt henne sorger. När hon låg på sitt yttersta, åkte Gustav till Svartsjö och steg ur vid trädgårdsporten. Efter flera budskickningar blev han omsider insläppt till henne. Ändå ville hon inte tro, att han menade allvar med sin sorg. De kringstående måste bevekande bönfalla mor och son att glömma gammalt groll. Slutligen kom han tillbaka med den lilla Gustav Adolf och lyfte upp honom i sängen. Han klappade rädd hennes kinder med sina små händer. Olyckliga Lovisa Ulrika, hur prövad och förhärjad och gammal satt du inte nu under de broderade vita sparlakanen!

Det var halvskumt i rummet, och hon lät draga den ena gardinen åt sidan, så att hon bättre kunde se gossens ögon. ù se efter, om hon kände igen de stora branden- om förr hade varit hennes egen stolthet.

Hennes juveler voro redan förseglade, och hon hade ingenting annat att skänka honom till minne än en liten briljantrosett, som hon fick av dottern. Men när konungen och barnet åter voro borta, och hon låg i sina tankar, slog hon upp ögonen med den döendes blick in i det fördolda. och sade profeterande: »Det blir aldrig något av det barnet. Ni skola se, att jag får rätt.»

En natt ett par dygn därefter vaggade en mörk figur uppför trappan på Svartsjö med armarna om en koffert. Det var Badin, morianen. Lovisa Ulrika var nyss död. I sporrsträck hade han hämtat hennes hemliga papper från Fredrikshov, hennes vinterslott i Stockholm. Medan dagen begynte gry, satte sig hennes sista förtrogna framför brasan och genomögnade många ömma brev från hennes ungdom, och många som bara ordade om maktstrider och besvikelse. Allt emellanåt flammade det till i marmorspiseln. Det var, når något brev kastades i lågorna för att inte råka i Gustavs händer.

Men ofta sedan under åren, när samtalet föll på den döda, blev konungen orolig och försagd. Det var ju hans moder, och utan samvetskval kunde han inte tänka på den strid, som förblev hans livs hemskaste och mörkaste minne.

KANONERNA DUNDRA ÖVER ÖSTERSJÖN.

En juniafton flögo alla vimplar i topp på Strömmen i Stockholm. Det var en hel liten skog av master, och följd av hovet till stranden, steg Gustav ombord på sin jakt, Amfion.

Det hurrades och viftades, och det fälldes tårar i näsdukarna, ty vem vet i krig, var kulan har sin gång. Fylld av längtan efter ära och kärlek till det svenska, hade konungen på eget beråd i stor hast utrustat sina skepp och galärer. Det var fråga om ingenting mindre än att med ett oväntat överfall erövra från den stora Katarina i Petersburg ett stycke av Sveriges forna besittningar.

Med en sådan bragd hoppades han att också återvinna något annat, som han mer och mer såg sig mista, och det var svenskarnas hjärtan. När han steg upp i aktern under flaggan och blev igenkänd på det blå bandet, flög ett sorl utefter stränderna. Men han hade fått lära, att det bara var ett brus på ytan. Han visste, att han lämnade ett folk, som börjat tröttna på den kostbara och fåfängliga ståten vid hans hov. De adliga officerarna svängde nog plymhattarna och skyldrade med värjorna, men det var ingen hemlighet, att de med saknad talade om frihetstidens dagar.

Uppehållen några dygn av dålig vind, seglade Amfion slutligen ut mellan skären med galjonen vänd mot Finland. Hur gick det då med det krigiska äventyret? Hör, vad han berättade, den unga fänrik som några veckor därefter satt med sina vänner på källaren Gyllne freden!

»Jag var med i Hälsingfors», började han och vände stolen till hälften från bordet. »En middag fingo vi höra ett avlägset muller ute på havet, där hertig Karl förde befälet på flottan.»

»Och luktvattensflaskan, hade han den med sig?» pep en spyfluga. De andra ställde sig nyfikna omkring bordet.

»Jag tror inte han behövde den», svarade fänriken. »Också han är en tapper och duktig man, så fort det blir allvar. Däri är han sin kungliga broder lik. Alltnog, mina vänner! Jag sprang ut ur huset. Utan att veta om jag skulle misströsta eller hoppas, hörde jag, hur kanondundret drog bort som ett åskväder och försvann åt det håll, där leden går mot Kronstadt och Petersburg. Fram på kvällen blev allt stilla. Oroligt var det bara i mitt eget bröst.»

»Fort, fort till nästa dag!» inföll en otålig kamrat och grep honom i handleden. »Ja, nästa dag», utbrast fänriken och sprang upp, livad av sina minnen. »Då stod jag där och såg, hur en rad av skepp begynte att glida fram bakom Sveaborg med sönderskjutna segel och svenska flaggor. Först var det bara några få. Så blev det fler och fler. Jag räknade, tror jag, ända till över tjugo. Och tänk er! Mellan sig hade de ett av kejsarinnans grannaste fartyg med fångna, skäggiga ryssar i alla kanongluggar. De erövrade flaggorna blevo sedan nedlagda framför altaret i kyrkan, och där talade konungen med tårade ögon för sin bror.»

»Och varför har du då vänt hem mitt under brinnande krig?» undrades det kring bordet.

Fänriken steg hastigt upp och tog sin kappa. »Därom en annan gång», svarade han kort och gick.

Det var underliga ord, och efter en tid syntes på gatorna allt flera officerare, som hade övergivit armén. En av dem slog sig en middag ned på Gyllne freden och ropade på strömming och svagöl, eftersom det var lördag.

En ganska välmående sidenkramhandlare, som höll på med äppelmos, gav honom lågande blickar. »Jag känner den där», muttrade han till sin bordsgranne. »Men var i all världen har han gjort av sin krigsmundering? Minsann, annars bruka sådana där hjältar se ut som riktiga kineser med sina flätade hårpiskor i nacken.» Hettan steg i blodet, medan han talade, och till sist vände han på huvudet och sade högt »Törs jag fråga. Varifrån kommer ryttmästarn? Det är ju krig.»

»Från Anjala gård i Finland, om min herre vill veta», ljöd det sträva svaret. Den frågvisa sidenkramhandlaren skruvade på stolen och försökte att få i gång ett samtal. Det låtsade lugnet svek då slutligen ryttmästaren, och en häftig rodnad blossade fram under solbrännan. »Ett laglöst krigsupptåg, börjat utan ständernas bifall!» for han ut med stigande vrede. »Usla anstalter. Inte nog med trettiosexpundiga kulor. Fältskärerna få stå och trumma på tomma apotekslådor... Vi ha lagt in om avsked litet var, och vid Anjala är det öppet myteri.»

»Och det mitt inför fienden!» utbrast den grånade sidenkramhandlaren under allmänt mummel. »Kanske min välborna herre då också kan berätta oss litet om kungen. Vi känna ju honom en smula vi med, fast vi bara äro tarvliga borgare. Stor, när det verkligt gäller. Orädd i farans stund.»

»Det må vara sant», instämde officeren mer förläget och kom ihåg, att han var utan värja. »Jag såg honom gå in mitt bland de sammansvurna och rida framför fronten och vädja till menig man. Men jag såg också om nätterna, hur sömnlöst det brinner ljus ute på Amfion. Där sitter han nu övergiven med Armfelt, sin sista vän.»

Sidenkramhandlaren steg upp, tog hatten och svängde och hytte med käppen på ett så talande vis, att officeren ännu en gång saknade sin värja. »Vänta, ni äreförgätna adelsglopar!» brummade han i portgången och stötte med doppskon, så att det flög gnistor ur stengolvet.

»Raskt framåt, sidenkrämare!» tillropade honom oförmodat hans vän nipperhandlaren från sitt fönster på andra sidan gatan. »Danskarna hålla på att falla över oss för att hjälpa ryssen. Kungen är återkommen och kallar sitt borgerskap till vakthållning. På några andra kan han inte längre lita.»

Sedan gammalt exercerade borgerskapet flitigt både till fots och häst och hade sina egna anförare. Trrum, trrum, trrum, ekade det redan mellan husen. Se, där marscherade snickaren som löjtnant, och framför kompaniet svingade tenngjutaren sin värja som kapten! Sidenkramhandlaren fick brått att hasa på sig de gula uniformsbyxorna. Strama och spända sutto de som levande skinn. Det guldfransade sidenskärpet frasade, och nära var det, att plymen i den galonerade hatten knäckts i dörren. Kors för klingor och kanoner, lösmustascherna hade han glömt! Nå, det var en smal sak att trycka fast dem på läppen. Och nu steg han i sadeln, bred och blank och grann, och hästen skrapade och vispade med svansen. Trrum, trrum, trrum, dundrade det mellan flintgevären hela Drottninggatan uppför. Vänta, ja vänta bara, ni högfärdiga adelsgökar, som sprungo från fanorna mitt under krig.

Som så många gånger förr begynte svenskarna åter att böja på klingorna, och Gustav skyndade till Dalarna för att tala till dalkarlarna från kyrkvallarna. Nu var det inte längre fråga om baletter och maskerader. Var dag var han uppe med solen, och för honom fanns aldrig trötthet. Under sång och jubelrop väpnade sig friskaror överallt i bygderna, och danskarna måste vända om. När han kom tillbaka till Stockholm, skyndade hans hänryckta borgare att vid tullen spänna hästarna från hans släde och drogo den genom staden mellan fladdrande facklor. Och då han slutligen satt på sin silvertron framför ständerna, visade han ut adeln ur rikssalen. Sedan talade han i blida ordalag till de ofrälse och försäkrade sig om ännu större makt, så att han nu blev så gott som envåldig.

Det var inte vägen till försoning med frihetstidens söner eller med kommande dagar. Däremot var det en väg till räddning för Finland, som hade råkat i fara genom myteriet vid Anjala. Nu hade han makt att med bättre lycka på nytt låta kanondundret rulla över Östersjön. När vår fänrik nästa gång kom hem ur kriget och steg in på Gyllne freden, blev det en annan låt än sist.

»Herr fänrik, ni har armen i band, berätta!» ropades det över glas och karaffer. »Först vill jag i ro stoppa min kritpipa», svarade han. Men det sade han bara för att inte visa, hur ivrig han själv var att få tala. Också glömde han alldeles att tända pipan.

»Låt gå!» började han slutligen. »Ha ni hört om Viborgska gatloppet? Det var en het dag, vill jag lova. Jag var med och hjälpte kungen att stiga ned från Amfion i en roddslup. Amfion var ju nog en vacker jakt, men den låg och stampade som en förgylld träsko och seglade för tungt. Allt berodde på några ögonblick. Vi voro instängda i den Viborgska viken. Hela flottan var nära att gå förlorad. På båda sidor om oss hade vi liksom långa skogsåsar av ryska skeppsmaster, och det flämtade och blixtrade oupphörligt från kanongluggarna i den svarta röken. En stund blev det nästan mörkt. Det var då jag fick min skråma. En kanonkula slet i detsamma armen av roddaren, som satt kungen närmast. Kungen löste då från sin egen arm den vita duk, som är hans gamla stridstecken, och lät med den förbinda båtsmannen. Kulorna stänkte vatten över oss och slogo av flaggstången bakom honom, så att flaggan låg och flöt på vågorna och föll i fiendernas händer. Mina herrar, det var alldeles som i tolvte KarIs dagar. När svenskarna slåss, sitta inte deras kungar och prinsar hemma och spela kort. Tre våningar upp på det höga amiralsskeppet såg jag hertig Karl stå med blödande arm och föra befälet. Alla våra fartyg ströko fram i en lång rad för fulla segel, och främst och dristigast gick linjeskeppet Dristigheten. Ut sluppo vi också ur trångmålet - inte alla, men många.»

Fänriken sög en stund på den otända tobaken, och det syntes på hans ljusa min, att hans tankar voro på helt annat håll.

»Skall jag också berätta om, vad som sedan hände vid Svensksund?» frågade han sakta, för att det inte skulle låta som skryt. »Ännu kan jag höra det förfärliga stormvinet om natten, då vi skötte om våra sårade. Hela dagen förut hade kanonerna mullrat, och vi voro trötta, men jag undrar, om någon sov. Det kändes gott, när dimman äntligen började ljusna, fast blandad med rök. Runt om lågo brinnande ryska skeppsskrov uppvräkta på klipporna. Några simmade omkring med den sjögröna kölen i vädret. Somliga rände upp på grund, allt medan vi äntrade dem. Det var en seger, som hette duga, och kungen förde befälet. Stolt var jag, fast armen värkte, att slutligen få vara med på Sveaborg, när vi bredde ut våra erövrade ryska vimplar och flaggor över Ehrensvärds grav.»

MASKERADEN.

Sent en afton stodo några skjutskarlar utanför Jiåustugan vid Packartorget i Stockholm. Månen sken så full och klar, att de selade av sina lurviga bondhästar utan lykta.

»Hörde du något?» frågade den ena. »Det knäpper och visslar i Kopparmattes ris. Vet du, vad det varslar?»

»Frost väl», svarade den andra, band upp tömmarna och vände sig om. Framför honom på torget var en trähäst, som hade en taggig kant utefter ryggen. På den brukade elaka åkardrängar och andra föraktliga djurplågare få rida till straff för sina grymheter. Men längre bort reste sig kåken eller skampålen, och överst på den, högt uppe mot månen, stod Kopparmatte med sitt ris.

Kopparmatte hade fått sitt namn av folket och var en gammal bild. Den hade förut stått framför rådhuset på själva Stortorget, där avstraffningarna då brukade ske. Nedanför på pålen hängde ännu halsjärn och kedjor, och i dem fastlåstes de syndare, som skulle stå och skämmas inför menigheten eller gisslas.

Skjutskarlen strök av sig mössan och bugade för den skäggiga lilla bronsfiguren, som såg alldeles svart ut mot de ljusa silverskyarna. »Det har gått bakut för dig, mäster, men jag törs väl i alla fall önska en god natt», gycklade han och bockade ännu djupare. »Tänk, vad det smakade förr att stå på borgerskapets förnäma Stortorg! Och var dag nära på en stackare i haIsjärnet. Det var allt andra tider det, morbror lilla.

Men borgerskapet har ju nu blivit så kungligt och fint. Inte kan det då trivas med så dåligt sällskap. Och så blev det att flytta hit ut till oss skjutsbönder. Jojo män!»

Kamraten skakade allvarligt på huvudet och gnolade halvhögt:

»Jag säger er, att jag är Kopparmatte
och mången såg jag under bilan dö.
Sitt gissel Gud i mina händer satte,
och mången såg jag slita ris och spö.»

»Så talar Kopparmatte för den, som förstår visor», slöt han. »Lek inte med honom! När det knäpper i gubbens ris, betyder det, att han väntar främmande.»

Den gäckande drängen satte hastigt på sig mössan och förlorade all lust att fortsätta skämtet. Han rös till, antingen det nu kom av nattkylan eIler något annat. »Jag tycker, att det börjar lysa så ondskefullt blåvitt i den leda gubbens ögon», sade han. »Låt oss raska på, så att vi få gå in och stänga om oss! Det här torget är ett ohyggligt ställe. Snart finns här heller inte en levande människa i närheten. Men tyst! Gudskelov, där borta hör jag en skjuts igen.»

Månstrimman dallrade mellan skutorna i Ladugårdslandsviken, och en kärra kom skramlande på vägen. »Stanna vid liällstugan, så kan jag få kvarter där över natten!» ropade en röst bakom en uppslagen vargskinnskrage. »Här har du betalningen», fullföljde främlingen sina ord till skjutsbonden och steg ur med väskan i handen. »Åk nu hem, så får du i morgon köra för mina barn, när de komma efter! Mitt namn vet du. Anckarström, kapten.»

Han gick in i hållstugan, och drängarna skyndade sig att följa efter honom och draga igen gårdsportarna. Det gav eko över hela det tomma Packartorget. Moln stego upp framför månen, och om en stund höljdes allt i djupaste mörker.

Bland språksamma kunder på källare och värdshus infann sig emellanåt under de följande veckorna en bortåt trettiårig man, som hade få bekanta. Det var kapten Anckarström. Nyss inflyttad från landet, som han var, satt han mest tyst för sig och hörde på, hur de andra politiserade. Fick han en puff i trängseln, så puffade han ordentligt igen. Sparsamt och stilla beställde han någon enkel vardagsrätt och gick sedan lika tyst sin väg.

Till växten var han liten, fast seg och stark, och ansiktet var rödlätt och friskt, men hårt. De djupa fårorna på sidorna om munnen talade, om bekymmer och tungsinthet. Det var fattigt för honom, ty han hade tagit avsked från tjänsten, och det hade gått illa med hans jordbruk. Han tänkte, att under väntan på något bättre kunde han lika så gärna bo i Stockholm med sitt torftiga hushåll.

I huset, där han hyrde rum, träffade han hos ett par fröknar deras svåger greve Horn, och de båda herrarna dryftade med varann tidens frågor. Båda blevo lika heta, när talet föll på missnöjet i landet, och kungens fel och enväldets brister kunde greven på sina fem fingrar. Faderligt tog greven slutligen en av Anckarströms små döttrar till sig och bad honom att själv hälsa på ute på hans lantställe, Huvudsta.

Den olycksdagen, då Anckarström vandrade dit ut i snömodden, var en söndag på nyåret 1792. Det påstods, att vart träd i den avlövade allé, som ledde från sjön upp till huset, var av så rart slag, att det hade kostat en holländsk dukat. Men det berättades också annat för den, som ville höra. Det sades, att gården hade tillhört Göran Persson, som slutade på stegel och hjul, och att alltsedan dess olyckliga öden förföljt de olika ägarna. Men därpå tänkte inte den fattiga kaptenen. Nöjd att få gästa det behagliga grevliga hemmet, stampade han av snön och satt snart till bords med värden och en mycket lång och mycket smal greve Ribbing.

»Friheten är förlorad», sade Ribbing, »friheten, i vars dyrkan jag är född och uppammad, och vars blotta namn eldar mina känslor. För oss, för Sverige är den förlorad, alltsedan kungen gjorde sig enväldig och visade ut adeln från rikssalen. Hur skall en sådan skymf någonsin kunna avtvås? De gamla ätterna sätta inte heller längre sin fot i hans slott. Han får hålla till godo med unga glopar och med sitt belåtna borgerskap. Tro inte, att det är honom likgiltigt. Han lider av människors köld.»

Det låg något tillbakadraget och behärskat i den stolta stämman. Känslosamt och svärmiskt fattade Horn sill goda vän om armen. Båda voro unga officerare, som tagit avsked ur armén av bitterhet mot Gustav. »Jag reser inte heller med nu till riksdagen i Gävle», förklarade han. »Där är ingenting att uträtta. Det är gunstlingarna, som styra.»

Anckarström föll dem i talet och sade: »Något måste göras, så att vi bli av med Gustav den tredje. Så länge han lever, är ingenting att hoppas.»

Ribbing axlade sig likgiltigt och svarade: »Gud vet, när det sker.»

»När tillfälle blir, gör jag det», utbrast Anckarström. hastigt, och nu var ordet sagt.

Horn pekade då på Anckarström och sade: »Du må tro, att det är en baddare.» Men Ribbing, som var mer kallblodig, skrattade med en föraktfull min och såg klentroget på den morska kaptenen utan att ens bry sig om att svara.

Efter en stund kom grevinnan ut, och samtalet stannade av. Men innan herrarna skildes, hunno de ett par gånger att viska med varann och enades om att råkas. »Ute vid Haga har kungen vakt omkring sig», sade Anckarström. »Han har ju länge haft aningar. Det enda blir att skjuta honom på teatern eller under någon maskerad.»

Nyss i förstugan, då han stötte av sig den vita, vackra snön, trodde han väl knappt, att han på hemvägen skulle

Med en pistol ber l:lä' rna infann han sig på teatern i grevarnas sällskap redan vid nästa operaföreställning. Men konungen satt i stora logen, och det blev ingenting av. Anckarström gick hem trött, och Horn kände sig rätt nöjd i sinnet, att kvällen hade slutat så stilla

På det ;~å~ii:i; kom Anckarström gång på gång till korta med sitt mörka syfte, och det både vid operaföreställningar och, maskerader och Gävle riksdag. Han visste inte ens fullt klart, hur många som småningom blevo invigda och spände sina trådar i den hemlighetsfulla väven. Liten och livlig satt general Pechl in i sitt hus på Blasieholmen som spindeln i sitt nät och spann och spann. Men det nätet var så fint och tunt att ingen människa kunde se det. På gatorna spatserade dagens kavaljerer som förut med plym och värja. Och Kopparmatte såg nästan godmodig ut, där han stod med sitt skägg och gassade sig i vintersolen. »Man väntar aldrig för länge», tänkte han, »när man vet, vad man får.» Sparvarna samlades i hundratal på hans hatt och axlar och fladdrade och kvittrade.

Sagt var nu i alla fall ordet, och svårt hade Anckarström att glömma det, just därför att Ribbing så smädligt hade ryckt på axlarna. »A vasserra», sade han till Ribbing en dag, då vårdroppet redan började att plaska vid knutarna »Blir det bara maskerad igen, skall det visst ske. Det må vara mycket folk eller litet.»

Fredagen den 16 mars uppklistrades på operahuset anslag om, att det skulle bli maskerad.

ga i så djupa tankar. Redan förut hade han hyst gammalt agg mot konungen och grubblat på att mörda honom. Men nu var ordet sagt. »Jag är ändå en olycklig man, som ingenting har att mista, och frihetens sak är nu min sak», ~+.~qb,.han hela tiden till sig själv, och en underligt kall och fridfull stillhet bredde sig över hans själ. Långt borta i stod den natten någon snöig ek, som snart till hans stupstock.

På aftonen åt Anckarström ensam kväll med sina små barn, ty hans hustru var på landet. Därefter gick han upp på sin kammare, som låg för sig inåt gården. Pigan följde med för att draga av stövlarna som vanligt, men när hon hade gått, ställde han sig vid byrån, dar talgljuset brann, .och tog fram två små pistoler, som ha n hade fått av Horn och låtit laga hos en pistolsmed. Den lagningen skulle sedan komma att stå honom dyrt. Han laddade dem med en tum krut och med hagel och dubbla kulor, och i den ena hällde han några avbrutna tapetnubbar. Den pistolen stoppade han med spänd hane vid bröstet. Den andra gömde han i bröstfickan. Fram mot natten infann sig nu också Horn. Båda klädde sig i svarta maskeradkappor och runda, svarta hattar och med mask för ansiktet, så att bara ögonen syntes. I ena handen tog Anckarström en kniv, som han hade lackat över med svart taft, för att den inte skulle blänka.

Skrämd spratt han till vid ett långt rop, som ljöd nedifrån gatan. Men han tog sig samman igen, när han hörde, att det endast var brandvakten, som stövlade förbi med sin långskaftade sax och sjöng:

»Klockan är elva slagen.
Guds härliga, milda och mäktiga hand
bevare vår stad för eld och brand!»

Anckarström gav Horn en tyst nick, och båda begåvo sig ut i mörkret. De talade föga, togo omvägar och stannade ibland för att inte komma för tidigt. Uppe under ett tak lyste ett litet fönster utan gardiner. Det kvittade dem lika, vem som bodde där, men låt oss höra, vad snöflingan såg, som fastnade mot rutan och bredde ut sig som en stjärna.

Ett kalt och torftigt rum med en hög mull i ena hörnet det var det första, som hon såg. På golvet gick skalden Lidner av och an i bara skjortan med hänryckta diktartårar i ögonfransarna. Han tog sig en klunk ur flaskan, som stod bredvid ljuset, och började så med höjd röst läsa upp, vad han nyss hade skrivit.

»0 Gustav, store kung,
steg ned i skalderingen
och öppna hult din pung,
ty jag är pank som ingen!
O hjältars..

»Tyst, tyst!» avbröt hustrun, som trasigt klädd satt på en bänk och höll på att fläta håret på deras lilla flicka. »Det kommer visst någon i trappan. Jag hör, att det hostar.»

Lidner snusade in litet luft genom sin stora näsa och såg misstänksamt mot dörren. Långsamt sköts den upp, och en långlagd man steg in med en cittra under armen. Han var sjuk i bröstet, och det dröjde en stund, innan det trumpna och trötta uttrycket över ansiktet ljusnade upp till ett gott småleende. En och annan knapp felades i den röda västen, men det syntes, att han hade fickorna fullstoppade.

»Bellman, Bellman!» utropade den barbenta diktaren och sprang fram för att slå armarna om hans hals. På halva vägen stannade han och knäppte bekymrat händerna. »Kära hustru», klagade han. »Med vad skola vi undfägna en sådan hedersgäst? Inte så mycket som en kall pannkaka finns det att sätta fram.» Med en suck tassade han bort till jordhögen i vrån och böjde sig ned. »Bellman», sade han, »vet du, vad det här är?»

»Månntro, att det kan vara din grav, som du reder dig i din egen kammare?» frågade Bellman och slöt på ett lustigt vis det ena ögat.

»Nej, kära vän», fortsatte värden och stack in skjortan mellan knäna. »Det är den olyckliga Bängt Lidners kassakista och bank. Här gräver jag ned både silver och koppar. Om jag bara har något. Och så få min kära hustru och pigan leta fram, vad de behöva. Mull som mull.» Han stack in fingrarna i högen och öste, så att jorden regnade som från en dödgrävares skovel. »Tomt», sade han, »tomt, tomt!»

När han vände på huvudet, fick han se, att Bellman stod vid bordet och som bäst tömde sina fickor både fram och bak. Han plockade upp tobak och våfflor och struvor och en lång kringla med socker på. »Skåder här, vad jag hopskrapat haver för i kväll!» sade han innerligt förnöjd. »Vet du själv, vad det är för dag i dag? Mars, den sextonde. Din födelsedag, Bängt!»

»Och säkert min sista», svarade Lidner. »Det säger mig min sjuka kropp. Hör jag rätt, lär väl inte heller du ha så värst långt kvar i livets branta backe. Tungt drar du redan efter andan.»

I stället för att säga något tog Bellman av sig i skjortärmarna, fast hans röda väst ju inte längre var den allra prydligaste. Han satte sig på bordshörnet och knäppte och lekte en stund på den cittra, som så ofta bland jublande åhörare hade klingat till hans sånger. Slutligen kastade han tillbaka huvudet och såg upp. Hans egen stämma hade blivit svag och tunn, och han småviskade mer än sjöng

»Broder, nyss slog klockan elva.
Visarn skrider, tiden går,
och, där nattens stjärnor skälva,
snart vårt kors i drivan står.
Det blir tyst i parkens gömma,
där vi hörde sidens fras,
men för tredje Gustav tömma
vi i natt vårt sista glas.
Gustav, se dig om i yran!
Akta dig för bly och dolk!
Vi, blott vi, som älska lyran,
skola alltid bli ditt folk.
Gärna skänkte du oss heder,
skor och rockar många par.
Klang för Gustav, för vår far!
Se, de glesna, våra leder!
Mörka natt, som nu dig breder,
minns, att dagen en gång var!»

Mer såg och hörde inte snöflingan, ty nu smälte hon och rann ned som en tyst tår utför rutan.

Under tiden hade de båda hemska nattvandrarna hunnit fram till operahuset.

Som de stego in i vimlet, fingo de se konungen i det högra oxögat. Det var en liten, trång loge med oval fönsteröppning alldeles vid sidan om scenen. Ännu var det likväl för tidigt att handla. Ribbing hade lovat att som igenkänningstecken taga på sig ett par stövlar, som voro tvärskurna i tån, och som han förut hade visat dem. De gingo därför omkring bland maskerna och tittade nedåt mot fötterna. Snart träffade de också på en man med de märkvärdiga stövlarna. Fler och fler skockade sig småningom de sammansvurna, och alla voro de lika klädda i svarta kåpor och svarta hattar. Väntande ställde de sig nedanför oxögat och bytte ibland ett par försiktiga ord.

Inom den gyllne ovalen satt Gustav med sitt pudrade hår och såg ned på den svarta flocken. Bättre än de kunde ana, visste han redan, att det i natt gällde hans liv. I jackfickan under skärpet satt instucket ett varningsbrev, som en okänd hade låtit framlämna till honom nyss vid kvällsbordet. De stora bokstäverna voro skrivna med blyerts, och under fanns det inte något namn. »Stråtrövare tycka icke om lyktor, säger man», stod det i brevet, »och för lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligast är, vågar jag därför hos Eder bönfalla, att Ni måtte uppskjuta denna fördömda bal.»

Hovstallmästaren Essen, som hade fått läsa brevet lutade sig fram över konungens axel och yttrade sakta: »Mitt råd är än en gång, att Ers Majestät påtager ett harnesk under kläderna eller också alldeles inte går ned i galen.»

»Skola de då få tro, att jag är rädd?» frågade Gustav utan minsta skymt av tvekan. »Under den här stunden nu kunde de ju ha skjutit mig, om de hade velat. Jag frågar inte därefter. Är det så, att några trakta efter mitt liv, finna de mig i alla fall ändå till sist. Kan ni verkligen tycka, baron, att det är tillräckligt med folk därnere, att man skulle kunna begå ett kungamord?»

Därmed satte han på sig en liten vit mask, som slöt om ögonen, men lämnade mun och haka bara. Vem som helst kunde genast på långt håll känna igen honom, när han strax efteråt nu kom ned i salen. Vid Essens arm gick han fram mot scenen utefter den ena logeraden. Tvärs över huvudet hade han en stor, trekantig hatt. Den lätta silkeskappan fladdrade upp, så att diamantstjärnan blixtrade på bröstet.

Han lade märke till, att en mycket lång karl i svart kåpa följde bakefter honom. Nära var, att han hade vänt sig om och låtit arrestera honom. Det var Ribbing. I stället stannade han och skämtade lekfullt och älskvärt med en liten skönhet, som satt under ena oxögat och kvittrade med en av hans kavaljerer. Därefter försvann han några ögonblick med Essen i ett sidorum, där en del av gästerna höllo på att läska sig med förfriskningar. De svarta kåporna skyndade att samlas utanför dörren, och då han kom tillbaka, hejdades han av trängseln. Så var då till sist stunden kommen.

Det var på själva scenen, några steg ovanför den första kulissen till vänster. Här stod nu skådespelens och maskeradernas furste mitt i den teatervärld, som för honom haft en sådan tjusning, att han ofta hade glömt, var den verkliga världen började. Liksom förut höll han ännu Essen under armen. Vart han vände sig, såg han bara masker och ögon. Luften var så pass sval, att andedräkten syntes. Några steg längre bort spelades just upp till dans. Klackarna smällde mot tiljorna, och flöjter och stråkar ljödo mjukt och behagligt. Ljusskenet från småkronorna förmådde bara till hälften genorntränga det skumrask, som över honom tittade ned mellan målade takdraperier, snören, trissor och teaterhimlar.

Skjutskarlar borta vid det avlägsna Packartorget, sovo ni tungt och tryggt vid det laget? Eller gläntade ni månne till äventyrs på porten och lyddes efter, om det sjöng och ven i det lyfta riset uppe på skampålen?

Försiktigt makade sig Anckarström bakom konungen, letade fram pistolen under jackan och tryckte av. I detsamma föll den ur hans hand. Han försökte att lyfta kniven och stöta till för att fullborda sitt dåd, men handen svek, och kniven gled också ned på golvet. En svag knall hördes, och upp mot tyghimlarna svävade långsamt en röksky. De dansande paren fortsatte att niga och buga i kadriljen och trodde, att det bara var något vanligt maskeradputs.

»Jag är sårad, tag fast honom!» ropade konungen, och Essen såg sig ursinnigt omkring bland de gåtfulla maskerna. Ännu ljöd dansmusiken, och få anade, att tredje Gustav nyss hade fått sitt banesår på den teater, som han hade låtit bygga till ett tempel åt sånggudinnorna. En ung man drog värjan och banade väg för den sårade bland de svarta kåporna, som ropade: »Elden är lös!» Då höjde, sig en stark stämma med befallningen: »Stäng dörrarna, och släpp ingen ut!»

Med masken i handen och tungt lutad mot Essens arm, gick konungen upp i sitt lilla kabinett och lade sig på divanen. »Se, hur min tjocka Hallman pustar!» gycklade han, då hans hovkirurg slutligen anlände och andtruten begynte att lösa upp de på insidan blodiga kläderna för att undersöka såret. »Begrip», tillade han i strängare ton, »att en konung bör veta sin fara, och att ni måste uttala er oförbehållsamt!»

När hans vän Armfelt sedan störtade in i det lilla trånga rummet, räckte han lugnande honom handen med orden: »Minns du, jag har i alla mina dagar haft en aningsfull oro för mars månad. Och du har bara skrattat. Men var nu som alltid en man, min goda Armfelt. Du har ju som officer själv fått pröva, att sår kunna läkas.» Den bortskämda gunstlingen, som annars gärna tog sig en beskyddande ton mot andra och inte vägde ett svar så noga, bara det var kvickt, stod där stum av bestörtning. Också hertig Karl hade blivit väckt i sin säng och vacklade in, alldeles förgråten. Hans knän böjde sig, och två pager måste stödja honom. »Giv hertigen vatten», sade konungen, »annars dånar han.» Själv var han hela tiden den enda, som behöll sitt lugn. När han slutligen bars ned utför trappan, sade han leende: »Här bär man mig i procession alldeles som den helige fadern i Rom.»

Omringad av människor, rullade vagnen i sakta gående upp mot slottet. Andra längta i olyckans och smärtans stund till en tyst och ensam vrå, men det var inte efter Gustavs sinne att den natten bäras in i det vanliga sovrummet. På slottet fanns en praktfull paradsängkammare med pelare och målningar, som i tjugosex år hade stått obegagnad. Där lät han bädda sig i den silverglittrande, breda sängen. Efter en sömnlös natt höll han där kur nästa dag, och alla de förnärmade grevarna och grevinnorna, som så länge försmåft hans fester, skyndade upprörda att samlas omkring hans plågoläger. »Jag känner mig lycklig att ha blivit sårad», sade han, »eftersom jag därigenom återfunnit forna vänner.»

Så fort ske kunde, hade emellertid dörrarna till maskeradsalen blivit stängda. Anckarström försökte att hinna ut, men måste vända om, och alltsedan skottet väl hade smällt, ville ingen av grevarna mer tala med honom. Den ena pistolen låg ännu kvar i byxfickan. Han tänkte på, att med den kunde han nu skjuta sig själv. Men vem kunde ändå säkert veta, om det någonsin skulle behöva röjas, att det just var han, Jakob Johan Anckarström, som hade lossat skottet. Under kappan lät han pistolen oförmärkt glida ned på golvet. Och nu var ögonblicket, då alla befalldes att avtaga maskerna och visa sina rätta ansikten.

Essen, som hade kommit tillbaka för att taga reda på, vad som vidare hände i danssalen, fäste då skarpt sin blick på den långa skepnad, som hade följt bakom konungen. Och nu fick han se, att det var Ribbing. På måfå fortsatte under tiden Anckarström att vandra fram och åter med en oemotståndlig längtan att få tala med någon. Han stötte på en trumpetare och frågade honom, om han hade sett vem som sköt konungen. svarade trumpetaren, slog sig i språk med honom och bjöd på ett glas punsch. Men så besynnerligt lekte ödet med kungamördaren i den natten, att just trumpetaren var nära på den enda, som hade stått och sett, när skottet brann. Anckarström betänkte sig och drack inte av punschen. Han kände, att han behövde klart huvud, om det skulle sluta väl. Liksom för att lämna trumpetaren en ersättning för hans frikostighet, men också för att mjuka upp hans tunga försökte han att stoppa in en specieriksdaler mellan kläderna på hans bröst.

»Jag skulle gärna vilja tala med er, eftersom ni tycka vara en bra karl», sade Anckarström. »Kan ni säga mig, hur han såg ut, som sköt på kungen?»

»Det kan jag», svarade trumpetaren. »Han var av samma växt som ni och alldeles lika klädd.»

Då gick Anckarström återigen bort. Glasdörrarna tlll utgången genom stora hovlogen slogos upp. Det såg han mellan sammetsgardinerna och pelarna. Men han såg också något annat. Innanför dörren ställdes ett bord med papper och bläck. Och vid det satte sig polismästaren, som var en svår man och inte att leka med. Ingen slapp förbi, utan att polismästaren först fick se honom i ansiktet och skriva upp hans namn.

Småningom begynte det att bli betänkligt tomt i salen, ty det led redan mot morgonen. Men bordet, det måste Anckarström förbi. Ett par gånger närmade han sig och vände så åter på nytt. Det var omöjligt att dröja längre. De bittra vecken om munnen förvandlades till något, som skulle föreställa ett gott samvetes trygga leende. Han gick raskt fram och sade med munter röst: »Ja, mig misstänker ni väl inte?»

»Nej, se kapten Anckarström», svarade polismästaren och såg upp med en plötslig aning. »Visst inte, visst inte. Hur är det med hälsan nu för tiden, herr kapten? Och så bostaden? Nu skola vi skriva.»

»Jag hyr rum i skeppar Fernströms hus vid Gamla Kungsholmsbrogatan», upplyste Anckarström och därmed fick han gå.

Hemkommen sov han bara en kort stund och steg sedan upp igen. Han plockade in ved i kakelugnen och tände en brasa, ty det var kallt och grått. Men han hade ingen ro, utan måste ut och tala med människor, fast det ännu var mycket tidigt. På gatan mötte han sin bror och sade till honom: »Jag har gjort något, som jag kan komma i fara för. Se om mitt hus, om det går mig illa!» Det dröjde inte länge, förrän han gick hem igen.

Under tiden satt polismästaren och synade ett par pistoler, som blivit hittade på golvet i maskeradsalen. Framför honom stodo stadens pistolsmeder, som i hast hade hopkallats. »Är det någon, som känner till de här pistolerna?» frågade han. »De ha stock av alm med mässingsbeslag och äro tydligen nyss lagade.» Då framsteg en av pistolsmederna och omtalade, att han hade fått dem till lagning av kapten Anckarström.

När Anckarström åter vankade in genom portgången, möttes han av ett livligt samspråk vid mjölkflaskor och vattenhinkar. Husfolket frågade honom, om det var sant, som en mjölkhustru nyss hade berättat, att kungen hade blivit skjuten under maskeraden. »Ja, det är sant», svarade han och gick in och ut. Slutligen satte han sig i sin kammare. Efter en stund hörde han i trappan de steg, som han fruktade och väntade: polisbetjänternas.

I fängelset fick Anckarström en dag höra, att stadens alla kyrkklockor stämde upp till kungsringning. Då förstod han, att Gustav den tredje nu var död. Klockklangen trängde till de olika häkten, där småningom också de andra medbrottslingarna hade blivit inspärrade, och alla visste de, vad den betydde. Det var då länge sedan förbi med grevarnas modiga sinne, men en av fångarna var det värre att komma till rätta med. Galierfönstret till hans rum var helt och hållet översållat med gulvita spindlar, som de vaktande officerarna på lek och för att fördriva tiden tummade ihop av vax från ljusen och fäste på strån från sina hårpiskor. l detta stora spindelbo satt framför de brinnande vaxljusen en spindel, som slutligen hade snärjt sig i sina egna nät, och det var Pechlin. Gåtfull och outrannsaklig, blossade han på sin pipa och log tyst eller nekade till allt men för honom öppnades dörren aldrig mer till befrielse.

Landsflykt väntade Anckarströms närmsta medhjälpare, men för honom fanns ingenting att hoppas, och han bekände öppet sin skuld. Just konung Gustav hade ju satt en ära i skonsamhet och mildhet, men nu låg han stum. När Anckarström begärde en ändring i det spöstraff, som han dömdes till, tecknade en av hans rannsakare på det skriftliga avslaget orden: »Nåden är skuten, men lagarna leva.»

Tre dagar i rad blev Anckarström utförd på tre olika torg och ställd i halsjärn vid skampålen. Var gång måste han lämna ifrån sig vargskinnspälsen och avkläda sig ända till midjan, så att bödelsdrängen med två spön i handen kunde gissla hans Llottade rygg. Det var så fruktansvärda slag, att han gjorde höga språng av smärta. Smuts och tuggbussar kastades över honom, och när han jämrade, påminde sig den vilda och uppretade hopen, vad han själv och de svarta maskerna hade ropat efter skottet på maskeraden, och svarade hånande: »Elden är lös, elden är lös!»

I Smedjegården, där han fick sitt sista fängelse, låg han med fötterna fastlåsta i en tung järnblack. Med nöd kunde han vända sig så mycket åt sidan, att han inte tyngde på den sargade ryggen, som täcktes av ett stort plåster. Ändå sov han ofta ganska tungt och åt med god lust. Om dagen öste han bhcken på det krucifix, som hängde framfor honom på väggen, samtalade med sina själasörjare och ångrade uppriktigt, att han för de jordiska s skull hade tagit en människas liv. För en kort stund fick hans hustru kasta sig till hans bröst, där han satt på sängkanten i sina slamrande järn, och den ena av prästerna kom från hans fyra små barn med deras avskedskyssar och tryckte dem på hans panna.

Två dagar därefter vid niotiden på morgonen blev han hämtad i bödelskärran. Både överståthållare och polismästare redo åstad i full uniform, och det var spring och trängsel på gatorna som alltid den tiden, då någon skulle föras till rättarstället, men den här gången blev rörelsen större än annars. Under färden satt Anckarström med ryggen åt hästen och läste i en andaktsbok. Håret och skägget hade vuxit och hängde yvigt och långt under den stora slokhatten, och ibland såg han upp och hälsade på bekanta i fönstren. Bödelsdrängen eller rackaren, som han brukade kallas, gick bredvid med tömmarna i handen och körde, och runt omkring marscherade en hel skog av bajonetter.

Vid galgbacken utanför Skanstull bredde sig tysta folkskaror över fält och höjder. Utan att blekna tog Anckarström plats inom spetsgården, som bildades av soldater från det blå livgardet, där han själv hade varit officer. Han kastade av rocken och strök i nacken upp håret under en vit mössa, som han själv tryckte fast om huvudet. Nu kunde alla tydligt se honom, och solen sken på hans vita strumpor och urringade röda väst. Då slutligen hans ögon blevo förbundna, lyfte han armarna mot himlen. Därpå leddes han av sina själasörjare till två block, där bödeln och hans dräng väntade honom med var sin bila. På en gång blixtrade båda bilorna i luften. För den ena bilan föll hans huvud och för den andra hans högra hand. Kroppen blev därefter styckad och uppsatt på hjul, och på ena hög påle uppspikades huvudet och handen med vitt ljudande hammarslag.

Sedan under sommarnätterna hände det, att vandrare smögo sig ut till den ohyggliga galgbacken. En natt uppfästes vid pålen ett papper med de skrivna orden: »Välsignad vare denna hand, som frälsat haver Sveriges land!» En annan natt däremot bortsläpades kungamördarens lemmar och ströddes omkring vid en bro i skogen, så att de åter måste plockas samman och föras till galgbacken. Under tidernas gång har sägnen utpekat flera olika ställen, där hans anförvanter slutligen skulle ha gömt hans kvarlevor. En berättelse nämner en dystert mörkskuggig lund vid Bråviken, men en annan förmäler, att de i tysthet blivit nedsatta i en grav i Markims kyrka.

Långt förut hade Gustavs lik vid fackelljus och sorgeklockornas dån burits till Riddarholmskyrkan. Liksom de karolinska kämparna gärna påminde sig sin hjälte, så brukade också länge vid sina samkväm skalderna och konstnärerna och deras vänner tala om snillekonungens oroliga men skimrande dagar. De visste, att han rastlöst hade välvt djärva och stora planer och vid sina kartor och papper spejat ut mot nya händelser. Han var att likna vid ett träd, som inte alltid hade vuxit rakt, men som, bräckt i förtid, aldrig heller fick visa, hur långt grenarna till sist ändå kunde ha brett sig. Nu kom. där en grå tid med tungt kvalm, och det blev tyst omkring de sista gustavianerna, var de gingo i parkerna eller till gräsbevuxna diktargravar. »De förtörnade togo hans liv», sade de. »En av oss skulle aldrig ha kunnat det.»